Alkoholromantik. En rosa rosédröm under politikerveckan i Almedalen, en öl till pappa medan han svettas i takt med grillen. En shotsstinn måndagsklubb på Tylösand. Ett tält, en bag-in-box och en fräsigare version av transistorradion, och någonstans mellan tennis och salta hav en champagnekaskad i Båstad. Chablis och myggbett hör numer sommaren till, och när vi bilar genom sommarsverige besöker vi orter vi aldrig hade besökt om det inte vore för Systembolaget.

Sociala medier fullständigt drunknar av fulla, halvfulla och urdruckna glas. Vi visar bilder med glada människor konsumerandes glada drinkar. Medan alkoholromantik har blivit ett begrepp, så har följderna blivit dess akilleshäl och vår aldrig sinande bildrapportering Styx. För mellan hägg och syrén så blir allt legitimt. Jag dricker, alltså finns midsommar.

Vi kan skratta med den och åt den, men att konfrontera den är det få som har gjort. För alkoholromantik är i sin renaste form en abstraktion; någons svärmeri över fyllans och promillens funktion, poesi som inte inbegriper mig. Inte ens när vi börjar tala om företeelser, sammankomster eller högtider med hjälp av alkoholepitet så reagerar vi. Låt oss istället prata om alkoholromans. Den totala och personliga förälskelsen i alkohol som till skillnad från alkoholromantiken är högst påtaglig.

Men när den okritiska semesterkaraktären bleknar så finns inte sällan suget kvar. Vissa går vidare, dricker i sociala sammanhang och konsumerar med måtta. Men inte alla. Det vet jag, för jag har levt med två. Steget mellan rosé i en trädgård fylld till bredden av vänner och bin, och en alkoholist som har förlorat allt utom soffan han nyss däckat i har aldrig varit större rent bildligt. Men klivet behöver inte vara så sabla långt. Ibland behöver man inte ens ta sats.

Vänder jag mig emot alkoholkonsumtion? Absolut inte. Jag älskar vin och visar glatt bilder från sommarfesten. Jag vänder mig mot det okritiska förhållningssättet till den. Ingen alkoholist har samma bakgrund som någon annan, men alla har gemensamt att det började som något lustfyllt. Ingen börjar dricka för att bli slav under alkoholen. Och det är ju precis där alkoholromantiken fallerar till förmån för alkoholromansen; man vet inte vem som inte tar sig vidare från semesterberusningen. Ty så obarmhärtigt är livet.

Min pappa är alkoholist. Min mamma likaså. Något som inledningsvis förstärkte det sociala umgänget blev ett redskap för att ta udden av skär och rev, kapa topparna på ångesten och bota smärta. Mitt hjärta har brustit så många gånger att jag inte trodde det gick att laga, tron på ihåliga löften blev mitt livs signaturmelodi. Jag har hällt ut alkohol till ett värde av en liten lägenhet och jag har slagits mot både deras och mina demoner. I måndags kanske jag fick tillbaka mina föräldrar. Bara kanske, för man slutar aldrig vara alkoholist. Min väg dit har varit mycket lång. Deras väg än längre. Svårt att mäta i år men skulle jag försöka skulle jag säga tio. Så länge har jag väntat på mina föräldrar. När vi alla skenar vidare till nästa fest, nästa drink, nästa kalla öl och nästa rosémingel så vill jag bara att vi ska skänka det en kritisk tanke. Alkohol förblir alkohol oavsett omständigheten, en alkoholromans lika osund oavsett hur hårt man tar den i försvar. Låt oss vara medvetna om att vi alla faktiskt är potentiella alkoholister.