Storbritannien ser nu över förhållandet till EU. Översynen är en kompromiss mellan de båda regeringspartierna, konservativa, EU-fientliga Tories och EU-vännerna i Liberaldemokraterna.

Det handlar inte om att britterna vill dra sig ut ur EU, skriver Storbritanniens EU-minister David Lidington (Tory) på DN Debatt.

Så är det säkert. Av Lidingtons artikel att döma vill Storbritannien snarare maximera medlemskapets nationella fördelar och minimera ansvaret, solidariteten och delaktigheten.

Å ena sidan skriver David Lidington om Storbritanniens behov av den inre marknaden för att skapa fler jobb och expandera handel och investeringar. Å andra sidan vill han ersätta unionsbygget med en "variabel geometri inom EU, med flera olika konstellationer av medlemsstater som samarbetar inom olika politiska områden".

Det är nationalistiska ambitioner som inte alls stämmer med målet för EU – att med den gemensamma ekonomin som hävstång skapa en politisk union som säkrar freden i Europa och bygger välstånd för alla unionsmedborgare.

På ett sätt har Torypartiet redan uppnått "en variabel geometri" – ett EU med en yttre och en inre cirkel. Uppdelningen av EU i euroländer och icke euroländer är olycklig, men ett faktum. En utveckling som dessvärre tycks locka även de svenska moderaterna.

Förklaringen till EU:s splittring är delvis historisk. Kärnan i den inre cirkeln, euroländerna, består av de ursprungliga EEC-staterna medan de tongivande länderna i den yttre cirkeln är forna Efta-länder.

Europa står inför en gigantisk utmaning där skuldkris och arbetslöshet är efterhängsna symptom. Utmaningen består i att möta konkurrensen om jobb och välfärd från nya ekonomiska stormakter som Kina, Indien och Brasilien. I den kampen har storleken, graden av enighet och den inbördes solidariteten stor betydelse.

Det ligger således i Europas och européernas intresse att den toryledda brittiska regeringen når så lite framgång som möjligt i sin strävan att utnyttja EU i stället för att delta solidariskt.

GP 14/7 -12