Nyligen beslutade en högre domstol i Köln att manlig omskärelse är ett allvarligt och oåterkalleligt ingrepp i ett barns kroppsliga integritet och därmed straffbar. Målet kommer med all säkerhet att föras vidare till den tyska författningsdomstolen. Men domen i Köln har satt eld på en svår och mycket känslig debatt

Målet gäller en fyraårig muslimsk pojke i skärningspunkten mellan det moderna rättssamhällets respekt för religionsfriheten, inklusive arkaiska bruk som är svårbegripliga utanför den berörda religiösa gruppen, och samma samhälles plikt att skydda varje individs mänskliga rättigheter. Det är en svår avvägning som blir snudd på omöjlig när det gäller ett barn som inte kan föra sin egen talan.

Föräldrarna vill göra det bästa, det som deras Gud kräver av dem. Den sekulära omgivningen, i varje fall på den principfasta kanten, ser bara vidskeplig barnmisshandel.

Problemet blir inte enklare av att det kan laddas med både antisemitism och antiislamism. För den som vill hetsa mot muslimer och judar erbjuder omskärelsen ett sällsynt tillfälle att segla under respektabel flagg. Men kritiken mot manlig omskärelse låter sig inte svepas undan så lätt. Det är inte uppenbart var gränsen mellan religionsfrihet och universella mänskliga rättigheter skall dras.

Självklart har företrädare för såväl judar och muslimer som katolska och protestantiska kristna i Tyskland protesterat mot domslutet. De stöder sig på och kräver religionsfrihet. Men religioners uttryck kan förändras liksom religionsfrihetens gränser. Sverige tillåter inte längre att homosexuella diskrimineras i familjelagstiftningen därför att argumenten för diskriminering kan föras fram som krav på religionsfrihet.

Jag hoppas den tyska författningsdomstolen upphäver domen mot manlig omskärelse. Inte därför att jag tycker om omskärelse, utan därför att ett förbud knappast skulle respekteras och definitivt inte medverka till större förståelse mellan människor med radikalt olika livsåskådningar. Argumentet att manlig omskärelse måste förbjudas eftersom kvinnlig omskärelse är förbjuden kan lämnas därhän. Varken ingreppen eller konsekvenserna kan jämställas.

I stället för kompromisslöshet behövs ett samtal där deltagarna anstränger sig för att tänka även motpartens tankar. Eller som Hartmut Meesman klokt skriver i den tyska tidskriften Publik-Forum: "Den som bara upprörd kräver sin rätt kommer i varje fall inte att stöta på förståelse".