Det var den 1 december 1955. I staden Montgomery i Alabama skulle den 42-åriga sömmerskan Rosa Parks åka hem från det varuhus hon jobbade på. Sträng rassegregering rådde på bussarna, ett rent apartheidsystem. Svarta passagerare betalade framme hos (den vite) busschauffören, fick sedan gå ut och ta sig in i bussen via den bakre ingången. Främre delen av bussen var reserverad för vita, den bakre för svarta. Men om vita saknade sittplats måste svarta resa på sig och bereda plats.

Rosa Parks satte sig längst fram i den svarta sektionen. Efter ett tag upptäckte chauffören en stående vit man och uppmanade de fyra svarta på främsta raden att resa på sig. En vit kunde inte sitta bredvid svarta. Tre följde uppmaningen. Rosa Parks vägrade. Hon har efteråt berättat att det inte var något planerat, på förhand uttänkt. Hon var bara trött. Hon var trött efter dagens slit, trött på att ständigt behandlas som en andra klassens medborgare. Något brast inom henne. Hon förklarade att hellre fick man arrestera henne. Så skedde också. Hon greps av två poliser, fördes till häkte och bötfälldes med tio dollar.

Rosa Parks hade kunnat göra ett annat val. Hon hade kunnat resa på sig och svalt ännu en förödmjukelse. Men hon satt kvar. Det blev starten på en ett år lång bojkott mot stadens bussbolag och i sin tur starten på den medborgarrättsrörelse som skulle leda till upphävandet av de rassegregerande lagarna 1964.

Parks hade själv varit engagerad i medborgarrättsfrågorna, som sekreterare i en avdelning av NAACP, National Association for the Advancement of Colored People. Den hade sedan en tid varit inriktad på att genomföra en bojkottaktion mot just bussarna. Svarta passagerare övervägde på bussarna och de ekonomiska konsekvenserna av en bojkott kunde bli betydande. Som pilotfall var Rosa Parks perfekt, en i alla avseenden oförvitlig medborgare. Själv hade hon inte haft någon tanke på att stå i centrum, men accepterade "om det nu kunde vara till nytta för de svarta i Montgomery".

De svarta prästerna var nyckelpersoner för att få uppslutning. Som ledare för aktionen valdes en ung och nyinflyttad baptistpastor, redan känd för vältalighet. Hans namn var Martin Luther King J:r.

I sin bok Martin Luther King (Historiska media) skildrar journalisten Lennart Pehrson hur försiktiga kraven från bojkottledarna ursprungligen var. Man krävde garantier för att de vita chaufförerna skulle uppträda hövligt mot svarta passagerare. Alla skulle ha rätt till sittplatser även om de svarta fortfarande gick på bakifrån. Dessutom skulle bussbolaget anställa svarta chaufförer på linjer som huvudsakligen frekventerades av svarta.

Även dessa modesta krav möttes dock av massivt motstånd från den vita ledningen i staden. I stället inleddes en rad trakasserier. Höjdpunkten var när Luther King, 24 andra präster och 89 svarta medborgare i februari året därpå åtalades för att leda en sammansvärjning för att bojkotta stadens bussar. När samtliga en månad senare fälldes innebar det en vändpunkt. En sådan dom kunde uppfattas som riktad mot alla svarta invånare i staden. Med detta beslöt också bojkottorganisationen att hos Högsta domstolen pröva om Montgomerys segregationspolitik var förenlig med konstitutionen. 13 november fastslog HD att bussegregationen var grundlagsvidrig. En vecka senare vann beslutet laga kraft.

Resten är historia. Medborgarrättsmarscherna, Martin Luther Kings berömda tal vid Lincolnmonumentet och kongressens slutliga beslut att upphäva segregationslagarna.

Rosa Parks förblev en symbol för frihetskampen. Hon skrev böcker och fortsatte att engagera sig i medborgarrättsfrågorna. Vita rasisters förföljelse tvingade dock henne och hennes man att redan 1957 flytta till Detroit, där de grundade en stiftelse för svarta ungdomars utveckling. När hon dog 92 år gammal hade hon erhållit några av USA:s allra finaste medaljer. I Montgomery finns ett museum till hennes minne.

Hon gjorde en gång ett val på en buss. Det förändrade allt.

Fredrik Tenfält