Hållbarhet är ordet för dagen, begreppet som alltid känns rätt, och som alla därför vill använda – oavsett om man är brödtillverkare, arbetar inom försvarsmakten eller påstår sig leda ett frihetsälskande (?) parti. Under förra veckan i Almedalen bjöds därför på otaliga varianter av hållbarhet.

När ett begrepp blir så populärt är risken stor för att det blir urvattnat. Så lite återhållsamhet skulle inte skada.

Därför är det uppmuntrande att den Västerhavsvecka som inleddes i helgen, fokuserar på hållbarhet i dess rena betydelse. Med en uppsjö av aktiviteter utspridda över regionen, försöker Västra Götaland öka intresset för havsmiljöfrågor.

Detta är särskilt viktigt eftersom naturvärden till havs länge har haft oerhört mycket sämre skydd än naturvärden på land.

Själv har jag alltid älskat havet, att fara på det, bada i det eller bara sitta stilla och glo över det. Ändå var det först när jag började dyka som jag blev riktigt medveten om artrikedomen under ytan. Det var som att öppna porten till en annan värld.

Ett enklare sätt att öka medvetenheten och förstärka naturupplevelsen för fler är att komplettera de klassiska vandringslederna med snorkelleder, vilket gjorts vid Stora Amundön och Koster. En alldeles lysande idé, som marknadsförs under Västerhavsveckan.

Nu lyste inte havsmiljöfrågorna med sin frånvaro heller i Almedalen. Den Göteborgsbaserade Havs- och vattenmyndigheten höll flera seminarier, varav ett handlade om bättre skydd av naturskyddande havsområden.

I Sverige finns nu 26 marina naturreservat, exempelvis Gullmarsfjorden, Havstensfjorden och Väderöarna, samt Kosterhavets nationalpark. Vidare har det bildats marina Natura 2000-områden, EU:s nätverk för skyddsvärda naturområden.

Men hur väl skyddade är det marina livet i dessa områden? Greenpeace är kritiskt mot att länsstyrelserna inte kräver att fiskare ska söka tillstånd om de vill bedriva verksamhet i skyddsområden, en metod som miljödepartementet föreslagit. Länsstyrelserna å sin sida kontrar med att tillståndskrav inte omfattar "pågående verksamhet", vilket skulle göra tillståndskravet meningslöst. De vill därför hitta andra verktyg för att förstärka skyddet och stoppa skadligt fiske.

Inom kort kommer vägledning från Havs- och vattenmyndigheten, som förhoppningsvis skall ge råd vad som lämpar sig bäst, och var. Men om det tar tid innan nya metoder är i bruk, varför ändå inte markera skyddsvärdet genom att pröva ett tillståndsförfarande vid något område?