Ett lätt duggregn faller över Drottninggatan i Stockholm. Leslie Matlaisane, 56, drar den tunna ljusa kavajen närmare kroppen. Det är den 10 april i år. Vid lunchtid går Leslie och hans sällskap in på SEB:s kontor vid Sergels torg.
Personal från banken möter och det bjuds på fika. Leslie är otålig – under hela sitt liv har han undrat vart hans morbror Ernests bilder och negativ tog vägen. Ska han få se dem nu?
Finns där bilder på Leslie som pojke i kåkstaden Mamelodi? Eller ännu viktigare – Ernests negativ från den världsberömda boken House of Bondage? Och hur är det med bilderna han tog i USA?
”Oh, my God”
Så rullas de tre stora förvaringsboxarna in i konferensrummet. Metallådorna lyfts upp på skrivbordet. Leslie klipper plomberingen, och tillsammans med sonen Gontse öppnar de försiktigt locken. Det är ett magiskt ögonblick. Där syns en negativpärm.
”Oh, my God”, säger någon i rummet.
“There are the negatives, boys and girls!”.
60 000 negativ. Från en världsberömd men ändå okänd fotograf. Bilder på det brutalaste av apartheid, vardagslivets helvete. Bilder som chockade världen och läsare av Sunday Times, Life, Stern och Time på 60-talet. Där fanns också negativ från kultboken House of Bondage. Negativ som alla trodde var stulna eller försvunna. Men där i boxarna ligger nu aldrig publicerade bilder från Ernest Coles år av arbete med att skildra de svartas hårda liv och segregation i 60- och 70-talets USA.
Får inte med sig hela arvet
Äntligen kan Leslie ta hem sin morbrors arv till Sydafrika. Men inte hela arvet. Hasselbladstiftelsen ger inte tillbaka 504 fotografier som Ernest antingen själv framkallat eller varit med om att tillverka. Colefamiljens stiftelse tar nu hjälp av advokater för att få tillbaka det som de anser är deras.
1940. Theophilus Kole var skräddare, hans fru Martha tvätterska, och de arbetade för vita bossar och levde i den mixade kåkstaden Eersterust i Pretoria. Den 21 mars kom fjärde barnet av sex – Ernest Levi Tsoloane Kole. När han var barn svalt familjen, och Ernest slutade växa när han var drygt en och femtio lång. Apartheidregimen jämnade sedan Eersterust med marken, eftersom regimen ansåg att svarta och färgade inte kunde leva ihop. Ernest Coles familj flyttades till den nya svarta kåkstaden Mamelodi.
Som åttaåring såg han sin första kamera och blev fascinerad. När han var 14 år tog han sina första bilder med en Voigtländer 120 mm, som lånades av en granne. Cole debiterade 10 pence för porträttbilder han tog av Mamelodiborna.
Blev klassad som färgad
När apartheidregimen införde den hårt kritiserade bantuutbildningen i skolorna slutade Ernest att studera. Men han lyckades lura systemets klassifikationsmyndighet, och blev klassad som färgad och inte svart. Detta innebar att han inte behövde bära den beryktade “dompas”, en brun id-bok alla svarta var tvungna att bära och som begränsade rörligheten. Han ändrade också efternamnet till Cole, och blev en mycket friare och rörligare fotograf för olika tidningar och magasin.
Ernest Cole lyckades ta sig till ställen som ingen annan fotograf lyckades med. Han såg förnedringen av gruvarbetare som ställdes upp mot en vägg för inspektion. Han modifierade sin kamera och gömde den med en sandwich, en servett och ett äpple i en brun papperspåse med en öppning för objektivet och lyckades ta en bild som var perfekt och inte behövde beskäras.
Ernest såg till att bli arresterad och smugglade in en kamera i cellen, ännu fler klassiska bilder. Han var överallt. Först susade han runt med sin röda vespa, men när en flickvän krävde att tas ut på dejt i bil så blev det en gul folkvagnsbubbla.
"Magiskt att se bilderna"
Ernest Coles systerson Leslie Matlaisane parkerar sin BMW utanför ett litet brunt illa åtgånget hus i Mamelodi. Kåkstaden har förändrats en del sedan 60-talet, men inte huset Ernest levde i. Jo, det har fått elektricitet. Leslie vandrar utmed huset till baksidan. Här byggde man till ett rum där Ernest hade sitt mörkrum, berättar han.
– Ibland fick vi barn komma in, men jag var för liten för att få röra något. Det var magiskt att se bilderna komma fram i framkallningsskålen. Min storebror fick hjälpa till att hänga upp fotografierna på tork på ett sträck. Men när Ernest flydde i exil så kom säkerhetspolisen och förstörde fotolabbet, säger Leslie.
Minns första mötet
Joseph Lelyveld, legendarisk chefredaktör för New York Times och Pulitzerpristagare, blev 1965 tidningens nya korrespondent i Johannesburg. Han minns första mötet med Ernest Cole. GP når honom hemma i New York. Lelyveld har problem med hälsan och hänvisar till sitt förord i House of Bondage:
“En dag kommer det upp en ung och nervös man med två Nikonkameror hängande på axlarna. Han pratar oavbrutet, nästan viskande – om sitt självpåtagna projekt om att skildra de svartas liv under apartheid. Att porträttera sanningen”.
De gjorde några reportage tillsammans och blev vänner.
Jagades av säkerhetspolis
Efter att ha hållit på i fem år med bokprojektet förstod Ernest att det blivit för farligt. Säkerhetspolisen jagade honom. Han kunde inte bo kvar hemma utan flyttade runt varje natt. Joseph Lelyveld kastades ut ur Sydafrika i april 1966 och snart följde Cole efter. Cole hade lyckats få ett pass med förevändning om en pilgrimsresa till Lourdes i Frankrike – han var hängiven katolik – och smugglade med sig en del bilder och layout för sitt bokprojekt när han lämnade Jan Smutsflygplatsen den 9 maj.
Resten, negativ och bilder, smugglades ut senare med hjälp av vänner till Cole.
“Vi möttes i London och första kvällen tog jag ut Ernest på restaurang. Det var första gången han serverades av en vit man”.
– Det är helt klart att de bilderna inte donerades till stiftelsen, säger Joseph Lelyveld till GP. Jag är säker på att han inte gav bort fotografierna till någon, han lämnade dem för säker förvaring, det berättade han för mig.
Blev en stjärna
I september 1966 nådde Cole sitt mål när han anlände till New York. Han blev en stjärna i kulturkretsarna. Ett stort reportage i slutet av 1966 i engelska Sunday Times Magazine hade på omslaget rubriken “How it feels to be black in South Africa. Picture report on life under apartheid, by a Negro photographer”. Sen kom hans livsverk, boken House of Bondage. Med bilder för vilka han antagligen fått sitta i fängelse för resten av sitt liv om han varit kvar i Sydafrika.
Cole fick 6 000 dollar från Ford foundation för att skildra de svartas liv i den djupa och segregerade amerikanska södern och livet i bland annat Harlem. Bilderna som GP publicerar idag från Coles USA kommer från negativen i förvaringsboxen på SEB. De har aldrig tidigare publicerats.
När den landsförvisade Coles sydafrikanska pass gick ut i maj 1968 blev han mer eller mindre statslös. Men med hjälp av svenske fotografen Rune Hassner, på Tiofoto och Tio Fotografer, fick han ett svenskt uppehållstillstånd. Cole kom första gången till Sverige 1969. Hassner gjorde en dokumentär om Cole som sändes i SVT, och ordnade flera utställningar. På Liljevalchs, Göteborgs Konsthall och Fotograficentrum.
Blev hemlös
Ernest hade med sig sin egen förstoringsapparat och började framkalla sina bilder hos Tiofoto. Han var inneboende hos en kvinna i Skärholmen, och Cole spenderade längre tider i Sverige men kom alltid tillbaka till New York. Men han längtade hem till Sydafrika. Hans vänner har senare sagt att kreativiteten försvann. Kamerorna stals, han blev deprimerad och hemlös. Ernest Cole levde långa perioder i New Yorks tunnelbana.
Den sydafrikanske fotografen Rashid Lombard träffade regelbundet Ernest i New York under några månader under 1986.
– Han ville gå på ett fik och ha kaffe och en doughnut, men jag ville ju bara dricka öl. Han berättade att det varit ett hårt liv tidigare med både alkohol och droger. Men nu var Ernest helt nykter. Han ville känna på min Canon F1. Jag såg att han verkligen kunde hantera en kamera. En gång fick han något ledsamt över ögonen, han berättade att han hade en flickvän i Stockholm som han lämnat med orden “jag kommer tillbaka”.
Inte lång tid kvar att leva
1990 kom det ett telegram till Ernest Coles familj i Sydafrika, från vännen på New York Times, Joseph Lelyveld. Han hade med kontakter lyckats få in Cole på New York hospital. Ernest hade långt gången bukspottkörtelcancer, och inte lång tid kvar att leva.
Innan dess hade Lelyveld lyckats ordna så att den landsförvisade Cole kunde få komma tillbaka till Sydafrika. Han hade till och med köpt honom en flygbiljett. Men vännen var för sjuk. Nu fick mamma Martha ta biljetten och komma över med dottern Catherine för att ta farväl.
Men innan dess, den 11 februari, såg läkaren Shahin Rafii till att det fanns en tv på Ernests sal, och en leende Cole fick se Nelson Mandela vandra ut ur fängelset. En vecka senare somnade Ernest Levi Tsoloane Kole in – med mamma Martha och syster Catherine vid sin sida. Han kremerades och Catherine hade papplådan med askan i knät på flyget hem. Ernest Cole fick äntligen komma tillbaka till sitt älskade Sydafrika. ANC bekostade begravningen och en mörkbrun kista på kyrkogården i Mamelodi kåkstad.
Ville skapa utställning
David Goldblatt fick Hasselbladpriset 2006. Men redan 1992, när han föreläste på Harvard, hörde fotografen att det skulle finnas en resväska med Ernest Coles arbete hos Hasselblad. Goldblatt skrev ett brev till stiftelsen och frågade om han kunde få se fotografierna och om det gick att ordna en utställning i Sydafrika. David Goldblatt sitter hemma i trädgården i Johannesburg, morgonsolen gör att vårfåglarna kvittrar ikapp.
– Jag hörde aldrig från dem. När jag var i Göteborg och fick Hasselbladspriset 2006 så undrade jag om jag kunde få se fotografierna. Deras vaktmästare kom upp med tre boxar, vi tittade på dem. Joe Lelyveld var med mig som min gäst.
Hur kändes det att öppna dem?
– Jag var väldigt rörd och exalterad. Ernests arbete hade knappt setts på åratal. Han dog i exil. Jag tycker att de ska returneras till Sydafrika, till familjens stiftelse. Och de ska förvaras säkert här.
Är du förvånad över Hasselblads agerande?
– Ja, jag tycker att de ska returneras till Sydafrika och är besviken över att höra detta, att de hänger fast vid dessa fotografier.
Leslie Matlaisane står hemma i köket i förorten Amandasig norr om Pretoria. På golvet finns fem resväskor som Leslie och hans son släpade in i Ethiopian Airways flygplan på väg hem från Stockholm. Vi lyfter upp två av dem på köksbänken. Leslie drar upp dragkedjan och tar ut en pärm fylld med gulnande negativfickor. I plastfickan står det Patent 175.812. Det är en svensk gaffelpärm av märket ETIX, Mod. K.
– Då måste dessa negativ ha satts in i pärmen av någon i Sverige, det är ett mysterium, säger Leslie Matlaisane. Det här måste vi undersöka.
Smärtsamma år
De senaste åren har varit smärtsamma för familjen och en lång kamp för att få tillbaka Ernest Coles arv från Sverige. Familjen bildade en stiftelse 2012 och har försökt att få klarhet i vad Hasselblad egentligen har av Ernest material. Redan 2012 började Hasselblad sända ett så kallat “General agreement” till familjen, där de skulle skriva under på att det som Hasselblad hade av Ernest Cole var deras, men att Hasselblad lät dela 50/50 på inkomster från utställningar av Coles bilder eller böcker. Under årens lopp har Hasselblad hört av sig för att få dem att skriva på, bland annat vd:n Christina Backman i ett mejl som GP har tillgång till.
– Men de berättade aldrig vad de hade av Ernests saker, jag tycker att det är konstigt att de ville att vi skulle skriva på utan att berätta vad de hade, säger Leslie.
Däremot kom Hasselblad enligt Leslie tillbaka i omgångar och krävde information om Ernests nationalitet, om vilka familjemedlemmar som levde och var döda och när de dött. Leslie kände sig illa behandlad, och blev mer och mer frustrerad.
– Sedan min resa till Stockholm så har vi varit mer engagerade i att få tillbaka den del av arkivet som finns kvar i Sverige och som tillhör Ernest Coles dödsbo. De 504 ursprungliga fotografierna.
Många frågetecken
Resan till Stockholm omgärdas fortfarande med frågetecken. Plötsligt hade SEB hittat tre förvaringsboxar i sitt valv med Ernests tillhörigheter. Advokat Ulf Bergquist anlitades som boupptecknare, och han bad familjen skyndsamt att komma till Stockholm för att hämta materialet.
Först skulle Leslie inte komma till SEB, utan allt tas till Bergquists kontor. Dit kom Christina Backman två dagar innan familjen anlände till Stockholm, med en stor resväska fylld med Coles ägodelar. I Stockholm ville advokat Ulf Bergquist att han skulle skriva på ett kvitto där Leslie bekräftade att de nu fått allt. Leslie la i sista stund till ett tillägg att det inte gäller de 504 gamla fotografier som Hasselblad hävdar är deras.
Leslie ville för egna pengar ta sig till Göteborg för att träffa henne och få svar på alla frågor, men fick i ett mejl från advokat Bergquist veta att han inte behövde ta sig till Göteborg.
Väl på SEB kunde inte någon berätta vem som en gång deponerat materialet och det fanns inga dokument som visade på vem som betalat för de många åren av förvaring.
– Anledningen till att jag ville möta Christina Backman på Hasselblad var att jag fick reda på av boupptecknaren att familjen har bevisbördan när det gäller de 504 fotografierna. Men det är inte vi som har bevisbördan när det gäller resväskan vi fick från Hasselblad på advokatens kontor. Varför skulle vi då ha bevisbörda när det gäller de 504 fotografierna?
Enligt Leslie ville inte Ulf Bergquist ta med de fotografierna i bouppteckningen utan sa att det får han processa själv med Hasselblad.
– När jag var hemma igen försökte jag få till ett samtal med Christina men hon bestämde då att anlita sina advokater. Jag blev mycket besviken på det, för tidigare har hon nämnt att om bilderna inte är deras ska de göra det rätta och returnera dem till de rätta ägarna.
Ger du upp nu?
– Nej, jag ger inte upp. Inte förrän det rätta är gjort. Vi har en skyldighet att göra det rätta för Ernest Cole.
Vi hoppar in i bilen och kör till Mamelodi kyrkogård. Solen håller på att gå ner, snart kan det bli mycket farligt att vara här. Vi vandrar genom bråte, skelettdelar från djur och sopor. Gravarna står tätt och drar spöklika skuggor från Afrikas vårsol.
Leslie går fram till en av gravarna. Det är en svart sten i granit och formad som en bok. Där står att Ernests mor Martha Kole också ligger begraven där.
Han böjer sig ner, och med lätta fingrar sopar han bort brunt jorddamm från gravstenen.
”Cole Photographer”
Medan gyllene bokstäver träder fram liksom pratar han med sin morbror.
– Det här är platsen för den sista vilan för Ernest Cole, den mest talangfulla fotograf världen någonsin skådat.
