Det finns en maskin på gymmen där man måste skreva med benen för att träna insida lår. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med den. Som kvinna är man inte så van vid att öppna upp på det sättet, oftast sitter man kyskt med benen hopklistrade. Om man är lagd åt det paranoida hållet är det lätt att inbilla sig att män småstirrar när man fäller ut i vidvinkel – som om det vore vulgärt eller något slags raggningsförsök. Därför blev jag inte precis glad när de på ett ställe hade placerat maskinen mitt emot en annan maskin.
Symptomatiskt nog satt en äldre (ja, betydligt äldre än jag) man på främsta parkett. Vet inte om han hade förbokat men det kändes så. Ogenerat och utan förskräckelse satt han där och stirrade rakt in i mitt skrev. Jag försökte allt jag kunde skreva med värdighet och nonchalans. Svårt. Hans blick gjorde mitt skrev till det han ville att det skulle vara. Olusten peakade när jag plötsligt såg vem det var.
Fluktaren var en känd tv-profil från min uppväxt. Han hade sett bättre dagar, om man säger så. Det hade räckt att behöva reflektera kring detta, och de sorgliga konsekvenserna av att även de mest lysande karriärer förr eller senare tar slut. Nu blev jag därtill ofredad av en person som jag under min oskyldigaste tid i livet haft som idol, vilket kändes djupt oetiskt och omtumlande.
Jag fällde ihop benen och gick (ja, vad ska man egentligen ha insida lår-musklerna till?). Händelsen vägrade sedan släppa taget om mig. Är detta vad som förr eller senare händer alla de män som någon gång blivit beundrade? tänkte jag. Blir de så förvirrade när framgångarna är slut, eller var de tvärtom födda till Dominic Strauss Kahn-figurer? Ligger det kanske något i maktens natur, som luckrar upp en människas moral och får hen att börja agera gränslöst?
Under de senaste åren har jag på olika tillställningar träffat på en man som en gång i tiden var stor makthavare inom sitt område. Nu är han ständigt på jakt efter någon att antasta – och då gäller det att ducka. ”Nu kommer han!” väser vi och kliver in bakom varsin pelare. Första gången vi sågs stegade han resolut fram och frågade med en anklagande ton i rösten om jag inte visste vem han var och radade upp de bästa punkterna på cv:t. När det var klart började han prata om bröst.
Jag ser med glädje fram emot att få uppleva effekterna av den pågående, feministiska rörelsen i Sverige. Tänk att slippa vara på sin vakt. Risken är dock att det går betydligt snabbare (för mig) att invänta den avsexualiserade ålderdomen, då inte en jävel bryr sig om att man skrevar.
(Tummen upp)
Nya skivan med Kingdom of Evil med Freddie Wadling vid mikrofonen – musik jag inte visste att jag längtat efter.
(Tummen ner)
Största stilen inställd på mobilen, men inte en bokstav syns.
