Med jämna mellanrum påminner jag min väninna om vad hon sa när vi lärde känna varandra i tjugoårsåldern: ”Det är så himla sexigt med killar som har rätt snörade Dr Martens!” Uttalandet innehöll så mycket och väckte så många frågor hos mig (jag som inte ens visste vad Dr Martens var) att det såg till att fastna för evigt. Min väninna däremot vill inte kännas vid sina ord. Är det sånt som kallas för bortträngda minnen?
Jag funderar ibland på vad som ser till att bli bortträngt och varför. Själv kommer jag knappt ihåg nånting – om mig. Det är därför det är så roligt (eller inte) att träffa gamla vänner. ”Vad sa jag då?” frågar jag intresserat. ”Nä, men gjorde jag det? Varför då?” Ibland har jag gjort så snälla saker att jag nästan fäller en tår. Tro det eller ej, men jag har både förmedlat visdom och väglett människor. Tydligen visste jag före min kompis vad en ”socionom” var och tipsade henne. Hon gick utbildningen och har sedan ägnat sitt yrkesliv åt att göra fantastiska saker, till skillnad från mig (som nödvändigtvis skulle jobba med ”nånting kreativt”).
Eftersom mina bortträngda minnen verkar vara av den positiva karaktären omger jag mig gärna med välmenande gamla vänner som kan påminna mig om att jag har varit snäll och klok. Samtidigt kan jag bara fantisera om hur det hade låtit om en av de där dryga killarna, som satt på krogen och sög i sig billigt vin med en skrivbok i näven och på fullt allvar hävdade att han var ”författare” för att han tänkt några poetiska tankar, hade uttalat sig.
Jag gav mig ju inte förrän jag klätt av honom på bara skinnet och han gråtande kom ut som ett gammalt mobboffer med en fäbless för att trycka ner andra. Eller de pratglada taxichaufförerna som körde mig till Radiohuset klockan fyra på morgnarna när jag skulle sända morgon, vad hade de sagt? Jag var i alla fall så sur och arg att de satte upp en lapp på kontoret: ”Prata aldrig med Sara Kadefors på morgonen!”.
Men det hade inte spelat någon roll för sånt sitter ändå kvar. De fula orden vägrar bestämt att förvandlas till bortträngda minnen, de omoraliska handlingarna från förr skaver som illasittande klädesplagg. Dåliga gärningar är som dåliga recensioner: de försvinner aldrig. Varför vill man sig själv så ont? Och varför försvarade jag inte den där tjejen när alla skulle lura henne att tro att hon var populär? Varför sjöng jag med i den elaka sången som killarna hittat på om en apart person på skolan? Tips på folk som kan hypnotisera bort minnen mottages tacksamt.
(Tummen upp)
Våran sort av Joel Alme – vårens vackraste låt.
(Tummen ner)
Jan Björklund. När Birgitta Ohlsson finns!
