Att försöka vara en god feminist är ibland lättare sagt än gjort. Personligen försöker jag läsa på så mycket som möjligt, följa samhällsdebatten och reflektera kring fenomen i omgivningen som pekar på ojämlikheter mellan könen. Med ett öppet sinnelag är det lättare att förstå och påverka samhället än om man väljer att se problem istället för möjligheter.
Med detta i bakhuvudet har jag den senaste tiden försökt förstå det nya feministiska begreppet manspreading. Kortfattat innebär det att män anses breda ut sig och skreva med benen i kollektivtrafiken, på bekostnad av kvinnors utrymme.
Vi tycks med självklarhet fläka ut oss på fullproppade tunnelbanor, spårvagnar och bussar medan kvinnor får sitta och knipa med benen. Detta fenomen påpekas ibland av feminister i Sverige, och som bevis sprids roliga bilder och filmklipp där män särar benen på de mest osannolika sätt. Och i New York har det till och med dragits igång en kampanj för att få slut på könsmaktsordningen i tunnelbanan.
Vid granskning av mitt eget beteende i kollektivtrafiken framgick det häromdagen att avståndet mellan knäskålarna, i sittande position, hade en hel del i övrigt att önska, och skulle knappast ha levt upp till önskade jämställdhetskrav.
Därför beslöt jag mig för att göra en uppryckning, anpassa mig till 2015 års feminism, och knep ihop benen. Sedan ringde telefonen. Jag pratade lite och när samtalet avslutades föll blicken på benen som återigen hade hamnat i skrevande position, vilket snabbt justerades. Efter att ha kollat lite Facebook var olyckan åter framme, och jag satt där med alldeles för mycket rymd mellan låren.
På tredje försöket märkte jag hur obekvämt det var, och att det skavde och knep åt på vissa utsatta kroppsdelar. Då slog det mig att jag har något mellan benen som säger ifrån när omgivningen blir för trång.
Den här skillnaden mellan män och kvinnor hade jag totalt glömt bort i min iver att bedriva jämställdhetsarbete. Det bör i sammanhanget nämnas att det inte handlar om ett paket med exceptionell volym, utan om en helt normal standardutrustning.
Jag började gradvis förstå att det kanske finns ett större behov för killar än för tjejer att ha lite luft mellan låren när man sitter ner.
Efter denna insikt måste jag därför meddela att jag ställer upp på det mesta inom feminismen. Jag strider gärna för jämställda löner, lika uttag av föräldraförsäkring, fler kvinnor i styrelser och mot könsstereotypa normer i allmänhet. När det gäller den otroligt viktiga frågan manspreading väljer jag dock att lägga ner rösten.
I övrigt välkomnar jag den feministiska rörelsen, men hoppas att min pung i fortsättningen kan få bli lämnad ifred. Eller som vi feminister brukar säga: Stopp - jag äger min kropp!
