Ett skämt som cirkulerar bland politiknördar här i Almedalen lyder att det enklaste jobb man kan ha är att vara valstrateg hos Sverigedemokraterna: man behöver inte göra så mycket mer än att luta sig tillbaka och låta de andra sju partierna göra jobbet.
I sitt tal beskriver Jimmie Åkesson Sverigedemokraterna som det parti alla andra förhåller sig till. Partiet i centrum av svensk politik. Och så är det ju till stor del. Partiet har lyckats få den tidiga delen av valrörelsen att handla om de frågor man helst vill prata om: migration och lag och ordning.
Och i båda fallen har man också lyckats styra debatten dit man vill ha den: till att migrationen är för omfattande och att det måste åtgärdas. Samt att brottsligheten eskalerar och att detta måste mötas med krafttag. Att brottsstatistiken inte ger samma bild spelar mindre roll – i stort sett alla partier är ändå överens om att detta är ett jättebekymmer.
Gammalt och nytt
I sitt tal radar han upp skräckbilder kopplade till ökad brottslighet med tveksamt faktaunderlag samt andra problem som han menar att invandringen ställt till med. Det är våldtäkter som ökar i en "skrämmande takt", det råder i praktiken slöjtvång på många av landets förskolor. Ja, det är helt enkelt "ett splittrat segregerat kaossamhälle".
Vi får också höra hur de etablerade partierna förstört vårt land. Inget av detta är nytt för den som lyssnat på SD-ledaren tidigare.
Men det finns små skärvor av någonting annat i hans tal. Som när han säger att det alltid funnit och alltid kommer att finnas invandring till Sverige. Till och med när han får bestämma. Skillnaden är att kan kommer att se till att den är ansvarsfull.
Och när han säger att han är livrädd för att "verklighetsfrånvända människor" ska få fortsätta styra vårt land räknar han upp ledarna för alla partier – utom Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson.
Två tydliga signaler
I båda fallen är signalerna tydliga: Jimmie Åkesson inser att SD måste slipa av vissa kanter för att inte i all framtid vara omöjligt att ta i för andra partier. Och att det är två partier han ser störst möjlighet att närma sig.
För även om det mesta går Jimmie Åkessons väg, så finns det en sak han inte åstadkommit än. Sverigedemokraterna får ju liksom inte vara med och bestämma på riktigt.
Talet innehöll en vädjan till de andra partierna att de efter valet ska sätta sig ned och hålla "ett vuxet" samtal med honom. Tidigare på dagen var han inne på samma spår och sa att det i första hand handlade om Ulf Kristersson och Stefan Löfven. Eftersom de tillsammans kommer att representera 60-70 procent av väljarna menar han att de har ett "gemensamt ta ansvar för hur landet ska styras".
Inte säkert att han får makt
Men nu är det ju inte så att ett parti får makt i exakt relation till hur stort det är. Se till exempel på hur det var för Socialdemokraterna efter valet 2006. Partiet fick 35 procent av rösterna, men hade absolut ingenting att säga till om eftersom alliansens regerade i majoritet.
Möjligheten att få inflytande hänger istället på om något parti tycker ungefär som Sverigedemokraterna och bedömer att det är möjligt att samtala och förhandla med partiet. Av det vi hört hittills under Almedalsveckan låter det snarare som övriga partier i högre grad än tidigare betonar vikten av förhandlingar och överenskommelser över blockgränsen än någonting annat.
Så även om det finns ett korn av sanning i skämtet att de andra partierna gör jobbet åt SD – så är det inte lika givet att det leder dit Jimmie Åkesson vill.
Störst jubel: Fick Jimmie Åkesson när han raljerade över andra partiledare och partier. Som när han skrockade över att Jan Björklund "en tuff kille med militär utbildning" är livrädd för nationalism.
Opinionsläget: I den senaste Sifomätningen uppgav 18,5 procent att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val i dag. I valet 2014 fick partiet 12,9 procent.
Publik: 1 400 personer.
