Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Jag orkar inte mer. Jag tänker inte uppdatera"

Eric Hilmersson har fått nog. Han vill inte uppdatera sin mobil något mer.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Bild: Claudio Bresciani/TT

Varje morgon säger min mobiltelefon åt mig att den behöver uppdateras. Den undrar om jag vill göra det nu eller senare. Jag väljer självklart alternativet senare. Och nästa morgon frågar den igen.

Vi får se vem av oss som tröttnar först.

Samma sak på jobbet. Varje dag pockar datorn på min uppmärksamhet. Den behöver uppdateras. Nu eller senare?

Senare. Såklart.

Jag har förresten en jobbmobil också. Även den påstår sig vara i behov av uppdatering. Ett behov som jag ingalunda tillgodoser.

På detta vis puttar jag min ouppdaterade teknikpark in i framtiden. Jag antar att det är helt fel sätt att ta sig an det hela, men ärligt talat: Jag orkar inte mer. Jag vill inte uppdatera något. Jag vill bara att allt förblir som det är precis nu.

Jag har dessutom dåliga erfarenheter av uppdateringar. Exempelvis har alla kontakter försvunnit från min telefon vid ett flertal tillfällen. Det är ingen bra uppdatering. Det är ett fullständigt fiasko till uppdatering som tagit mig timmar att få ordning på.

Jag gissar att det finns någon slags fördel med att uppdatera också. Men hittills har jag aldrig – inte en enda gång – upplevt att mitt tekniska liv blivit bättre eller enklare efter en uppdatering.

Så nej, jag tänker inte uppdatera mer. Det räcker nu. Jag säger stopp.

Och egentligen vill jag ta det ett steg längre och helt enkelt sluta köpa nya saker. Framför allt tekniska prylar. Jag är varken särskilt lastgammal eller teknikfientlig i grunden, men när jag är hemma hos en kompis och vill sätta på tv:n så måste jag alltid fråga hur man gör.

Det stör mig. Tekniken ska ju tjäna oss, inte tvärtom.

Och en annan sak: Ibland orkar jag kolla exakt vad det är i min mobil som uppdateras, och varför. Ett vanligt förekommande ord är då ”buggfix”. Det betyder alltså att mobilen inte funkar som den ska, att programvaran är undermålig. Med andra ord har jag betalat tusentals kronor för en produkt som inte är färdig, utan som är under utveckling. En betaversion som möjligen, i någon slags diffus framtid, lyckas nå sin fulländning.

Även detta stör mig. Att först sälja produkten, och sedan försöka få den att funka – det är bakvänt. Varför går vi med på det?

Jag inser att det är en utopi, och jag fattar att det skulle paja hela affärsidén, men visst vore det ljuvligt om alla dessa teknikföretag en gång för alla såg till att deras prylar fungerade fläckfritt och sedan sa: Stopp. Vi stannar där. Nu funkar allt som det ska. Det här var den sista uppdateringen någonsin. Vi är klara.

Tills detta sker (vilket naturligtvis inte kommer hända, jag fattar det) fortsätter jag att trycka på ”senare” när mobilen och datorn vädjar om att få uppdateras.

Det är inte för att vara elak. Jag tycker bara att de duger precis som de är.