Man tar en stor säck med lycka. Och så en stor säck med oro. Och så häller man ner innehållet i båda säckarna i en cementblandare. Sedan hoppar man själv ner i cementblandaren och trycker på start.
Där är jag nu. Där har jag varit i tre veckor. Ända sedan den lilla kom till jorden.
En sak inser man nästan omedelbart när man blir förälder: Den här människan kommer jag att älska mer än hon någonsin kommer att kunna älska mig. Och det är ok. Jag kräver inte den bekräftelse eller ömsesidighet man vanligtvis trånar efter i kärleksrelationer. Låt mig bara älska dig allt jag orkar varje dag, så kommer jag att vara lycklig.
Tre veckor har alltså gått sedan min dotter förkunnade sin ankomst med ett skrik och barnmorskan la upp henne på mammas bröst. Jag vågade knappt titta först, rädd för att något skulle vara fel, att hon inte skulle må bra. Jag kisade osäkert mot det lilla livet och räknade i smyg fingrarna på hennes händer.
Det gör jag fortfarande ibland. Kanske kommer jag aldrig att sluta.
Det är svårt att hantera känslorna som kommit med barnet. Jag far runt i den där cementblandaren och upplever stunder av lycka som får mig att titta upp mot himlen efter någon att tacka. Och så huggen i magen när oron sätter in.
Jag har levt ett ganska bekymmerslöst liv de senaste åren, på så sätt att jag egentligen inte behövt oroa mig för någon annan än mig själv. Både min pappa och min syster gick bort alldeles för tidigt och när min mamma dog för fem år sedan var jag till slut ensam kvar. Mamma dog i lungcancer och jag minns hennes sista ord till mig. Med slangar i näsan och morfin i venerna låg hon i sjukhussängen och kämpade för varje mödosamt, smärtsamt andetag. Det gick allt längre mellan andetagen och jag höll hennes hand. Hennes grepp blev svagare. Just när jag trodde att det var över, att hon skulle få sluta kämpa, lyckades hon frammana en sista ström av luft till stämbanden ”Är du ok, Eric?” frågade hon. Sedan slutade hon andas.
Livets sista tanke, en omsorg om någon annan.
När jag ser på den lilla inser jag att jag skulle göra precis likadant. Att jag, hur sjuk jag än blir, alltid kommer att oroa mig mer för henne än för mig själv. Det är lite skrämmande, men det är också en sällsam gåva. Jag har i fem år levt en stundtals sorglig men okomplicerad tillvaro där det varit för sent att oroa sig och där minnena varit det enda som funnits kvar att vårda. I samma sekund som den lilla tog sitt första andetag på avdelning 312 visste jag att den tiden var över. Och jag insåg hur mycket jag längtat.
Det är en otrolig lycka. Med lyckan kommer oron. Och min enda önskan är att jag aldrig mer ska behöva sluta oroa mig.
Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart
(Bodil Malmsten)
