Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Tara: "Ska man sova på gatan?"

Tara, 16, tvångsomhändertogs efter dödshot från sin pappa. Men efter att ha tvingats färga håret, gå under jorden och klara sig själv kom nästa kalldusch. — Socialen bara släppte allt när jag blev 18, säger Tara.

Taras röst är lättsam och avslappnad. Som om hon berättat historien förut. Det har gått ett par år nu.
— Det började när vi flyttade till Sverige. Till en liten by med bara svenskar. Mina föräldrar var inte jättestränga då, men de var väldigt beskyddande. Familjens rykte var oerhört viktigt, säger Tara.

Hon var 16 år när de verkliga problemen började. Tara kom in på gymnasiet, träffade vänner och började intressera sig för killar. Så småningom träffade Tara en pojkvän. Men förhållandet fick hon hålla hemligt. Pojkvännen var kristen, något Taras familj inte accepterade.
— Det som hände var att min pojkväns mamma gick och berättade för min pappa att vi var tillsammans. Där började det. Pappa ville inte att jag skulle vara tillsammans med en kristen kille, han ville att jag skulle ha en muslimsk man, säger Tara.

Hotade döda henne

Tara berättar att pappan hotade med att döda både henne och pojkvännen ifall de fortsatte träffas. Vid ett tillfälle gav han henne en käftsmäll. Därefter hotade han att skicka tillbaka Tara till familjens hemland.

Men kärleksparet fortsatte att ses i smyg. Andra gången de blev påkomna tog pappan Taras mobiltelefon ifrån henne och förbjöd henne att träffa sina vänner. Tredje gången skvallrade en av de anställda på pappans restaurang. Den anställde hade sett paret umgås på en lunchrast. 
— När pappa fick veta blev han rasande. Han sa till mig att vänta efter skolan och att han skulle köra hem mig. Jag var livrädd. Jag pratade med min bästa kompis och gick sen hem och packade mina saker. Mamma var inte hemma.

Kom till boende nära föräldrarna

Efter att kompisens föräldrar tagit kontakt med myndigheterna, skickades Tara till ett skyddat boende. En familjevilla bara tio minuter ifrån hennes föräldrahem. På order av socialen höll hon sig inne dygnet runt i tre veckor. Matlagning och bakning var det enda hon hade för att komma på andra tankar. Någon gång ibland smet hon ut på en kort kvällspromenad.
— Annars hade jag nog kvävts till döds. Man mådde ju dåligt och visste inte hur det skulle gå. Och socialen skötte det inte alls snyggt. Socialsekreterarna var så extremt okunniga, de var som frågetecken. Det var tydligen första gången detta hände i den här kommunen, säger Tara.

Hon avbryter intervjun en stund. I bakgrunden ropar ett av hennes barn på mamma. En mindre version av Tara och hennes pojkvän. Det var aldrig något snack om att hon skulle lämna pojkvännen efter pappans hot. Men vägen hit var allt annat än lätt.
— Det är klart att även jag tänkt någon gång att allt skulle vara enklare om jag träffat en kurd som resten i min familj. Men du kan inte styra kärleken, säger Tara och fortsätter sin historia.

Färgade håret och gick med solglasögon

Efter de första tre veckorna i det skyddade boendet skickades Tara till Stockholm för att starta ett nytt liv. Tara protesterade, eftersom de flesta av hennes släktingar bodde där. Men socialen stod på sig och placerade henne hos en äldre kvinna.
— Hon var väldigt snäll men hade aldrig tid för mig. På dagarna studerade hon och på nätterna jobbade hon. När kylen var tom fick jag köpa mat själv för mitt studiebidrag, säger Tara.

För att kunna röra sig ute på stan, där många av hennes släktingar och landsmän riskerade att passera, färgade Tara sitt hår. Hon gick ofta i solglasögon, även på vintern. Samtidigt hade hon regelbunden kontakt med Linnamottagningen, en mottagning specialiserad på hedersproblematik.
— Jag fick mycket stöd där. Samtidigt orkade jag inte ha så mycket kontakt med tjejerna där. De hade också varit med om så fruktansvärda saker. Det var tjejer som misshandlats och våldtagits, någon som hade brännmärken på sin rygg. Jag hade tillräckligt att tänka på själv, säger Tara.

Stöd från vänner och pojkvän

Enligt Tara kom det viktigaste stödet från vännerna och hennes pojkvän. Utan det tror hon inte att hon hade klarat sig. Likt många andra tjejer i samma situation, oroade hon sig för vad som skulle hända när hon fyllde 18. Farhågor som också blev sanna när socialen meddelade att de inte tänkte hjälpa henne med en lägenhet.
— Socialen bara släppte allt när jag blev 18. De gav mig ett presentkort på Ikea och sen var det tack och hejdå i princip. De sa att jag antingen kunde bo kvar hos den här kvinnan eller flytta ut på egen hand. Vadå, ska man sova på gatan? Det var så otroligt dåligt skött. 

Det abrupta slutet gjorde att Tara tvingades flytta tillbaka till sin hemkommun där föräldrarna fortfarande bodde. Där hjälpte pojkvännens familj till med att hitta en lägenhet.
— Jag tror de flesta tjejer i min situation tänker på samma sak. Vad händer när jag blir 18? Ska jag sova på gatan? Återvända till mina föräldrar? Tänk de som flyttar hem och blir dödade. Om det inte redan hänt lär det bara vara en tidsfråga, säger Tara.

Vill stötta andra

I dag säger hon att pappan accepterat pojkvännen och att de har kontakt. I grunden menar hon att hennes föräldrar alltid varit bra människor och att det var rädslan för familjens rykte som fick pappan att göra det han gjorde. Nu drömmer hon om att stötta andra tjejer i samma situation. Att GP hittat minst 526 andra ungdomar är hon dock inte förvånad över.
— Det pratas alldeles för lite om heder och många vågar nog inte. Men samhället måste börja diskutera detta. Så att de tjejer som drabbas verkligen kan få ordentlig hjälp, säger Tara.

Fotnot: Tara heter egentligen något annat.

Läs mer om GP granskar Hedersflickorna
Mest läst