Alicia, 12, giftes bort och våldtogs – här möter hon socialen som inget såg

Hon fick ha en pall på bröllopet. Alicia från Göteborg var 12 år när hon giftes bort, våldtogs och därefter blev mamma. Sen försköts hon – för att hon tog av sig slöjan. Nu har Alicia konfronterat socialtjänsten som inte såg något. – Jag tänker inte vara tyst längre.

ANNONS
|

Vad gör man när allt som tar emot tårarna är en gammal dagbok och sönderklippta fotografier från ett bröllop man inte ville ha? När man fött barn som 13-åring och fått det draget ur famnen av sin våldtäktsman? Och sen blivit förskjuten av sina föräldrar för att man vill bestämma över sitt eget liv? 23-åriga Alicia från Göteborg vet.

Här finns hjälp att få!

På ett bord ligger hennes journal från socialtjänsten. Den ger inget imponerande intryck med sina 40 tunna pappersark och de korta svarta textraderna.

GP har granskat vartenda ord i utredningen. Men själv har hon aldrig läst den. Att se orden är som att stirra rakt ner i ett öppet och gammalt sår som aldrig läkt.

ANNONS

– Det var ingen som såg mig. Ingen frågade, säger Alicia och skrynklar ihop ännu en pappersnäsduk med mascarafläckar på.

Utanför fönstret gnisslar spårvagnarna.

Alicia har varit tyst i tio år –fram tills nu. Bild: Stefan Berg/Maria Kristofersson

"Hur kan någon se sorgen i ditt hjärta"

Alicia fick aldrig någon hjälp. Hon är en av tiotusentals ungdomar som lever i det så kallade mörkertalet. Den mörka värld där unga lever i hedersförtryck, mitt i det svenska samhället, utan att någon ser.

Det är också en av anledningarna till att GP inte kan skriva Alicias riktiga namn eller visa hennes ansikte. Hennes förövare har aldrig kunnat dömas för något brott. Sänkta blickar i betongen och fejkade leenden har varit hennes vardag.

– Utåt var jag alltid den glada tjejen. När någon frågade levde jag ett lyckligt liv. Men hur kan någon se sorgen i ditt hjärta, säger Alicia.

Alicia har inte längre kontakt med sin familj. När hon tog av sig slöjan sa föräldrarna att hon inte längre var välkommen hem.

– De var rädda för vad andra ska säga. Allt har alltid handlat om det. Skammen. De sa: hur ska vi kunna visa oss i Nordstan med en dotter som inte har slöja?

Hon säger att hon ständigt dragits mellan två läger, där hon å ena sidan bär på en stor sorg och vill berätta, men å andra sidan varit rädd för vad folk runt omkring ska säga.

ANNONS

– Det finns ett uttryck på arabiska. Det är som att ha ett rakblad i halsen. Sväljer du det kommer det förstöra dig inifrån. Spottar du ut det kommer alla ropa: varför har du ett rakblad i munnen?

– Jag har gjort allt för min familj. Men det här är mitt sätt att gå vidare. Jag tänker inte vara tyst längre, säger Alicia.

Blåmärken under slöjan

Alicia växte upp i en av Göteborgs förorter. Året var 2000 och Alicia var sju år när socialtjänsten skrev sina första rader om henne. Allt började när hon tillfälligt tog av sig slöjan på en lektion och en lärare råkade se blåmärken på henne. När läraren frågade hur hon fått sina skador berättade hon att hennes pappa slagit henne.

Enligt socialtjänstens utredning erkände även pappan detta för både rektorn och kuratorn på skolan. Men när socialen senare hörde av sig, gav pappan plötsligt en annan version. Skolan måste ha tolkat fel och Alicia hade i stället blivit slagen av en pojke ute på gården.

Sjuåriga Alicia gick från positiv och glad - tilldämpad och frånvarande. Bild: Arkivbild

Enligt Alicia var pappans historia början på en omfattande kampanj för att lugna myndigheterna. Till och med en granne gick i god för pappan. Efter att även Alicia själv gett med sig och tagit tillbaka sin historia, lades utredningen kring misstänkt barnmisshandel ner.

ANNONS

– Jag var tyst. Som alltid. Jag gjorde allt för min familj. Vilken flicka vill någonsin skada sina föräldrar? säger Alicia.

Under våren märkte lärare att Alicia förändrades. Flickan som tidigare beskrivits som glad, positiv och tuff blev allt mer dämpad och frånvarande.

Men den värsta mardrömmen hade inte kommit än. Den kom några år senare. Alicia var tolv år och hennes föräldrar berättade att hon var bortlovad till en man i Irak.

Våldtogs på bröllopsnatten

– Jag minns att vi åkte ner till Irak i bil. Och jag grät hela tiden, säger Alicia.

Ingen verkar ha reagerat på att Alicia och hennes familj försvann från Sverige. I hennes journal står det inget om att skolan skulle ha skickat någon orosanmälan till socialtjänsten.

Alicia minns fortfarande bröllopet i Irak tydligt. Vigseln utfördes av en imam hemma hos maken och hans familj. Alicia fick stå på en pall. Hon var 12 år, han i 25-årsåldern.

På bröllopsfesten stod borden uppdukade med mat och tårta. Ett femtiotal släktingar skrattade och hurrade hela kvällen medan 12-åriga Alicia gick runt i sin klänning.

Alicia fick stå på en pall på bröllopet.Illustration: Maria Kristofersson

– Jag förstod nog inte riktigt vad som hände. Jag gick mest runt och tänkte på allt folk och hur fint allt var. Jag kände mig lite som flickan i Skönheten och Odjuret, säger Alicia.

ANNONS

På bröllopsfotot står hon i sin vita bröllopsklänning med en lila blombukett. Bredvid står maken i svart kostym.Men på det foto som Alicia sen klistrade in i sin dagbok fanns mannen inte med. Där hade hon klippt bort honom med en sax.

– Det värsta kom när alla gäster gått hem och det var kväll. Han ville att vi skulle sova i samma säng. Jag sa att jag ville sova i min egen säng. Jag var jätterädd, säger Alicia.

Hon blir tyst en stund.

– Jag blödde jättemycket. Och hade skador där nere i flera veckor efteråt. Jag var så liten.

"Varför såg ingen?"

Våren 2017 sitter 23-åriga Alicia i ett väntrum i Angered med en kölapp. Mängder med vuxna, barn och tolkar trängs i vad kommunen själv beskriver som norra Europas största socialkontor. Alicia är här för att ställa frågorna som hon bara ställt sig själv de senaste tio åren. Varför såg ingen? Varför frågade ingen?

På magen bär hon fortfarande ärren. Men vid hennes sida finns inte barnen hon fött.

Alicia var bara ett litet barnnär hon tvingades lämna Göteborg. Bild: Stefan Berg

13 år och mamma

Alicia var 12 år när hon giftes bort i Irak. Hon var 12 när hennes nyblivne make våldtog henne för första gången. Och 13 år när hon blev gravid och fick missfall.

– På sjukhuset sa de att min livmoder fortfarande var ett barns. Jag var jättesvag.

ANNONS

Alicia bönade och bad om att få skilja sig. Men hennes man vägrade.

– Han sa att 'Du är min present. Din pappa gav dig till mig. Och jag kan göra vad jag vill med mina presenter.'

Även pappan sa nej till skilsmässa.

– Jag försökte hela tiden säga att det är mitt liv. Det är jag som gråter varje kväll. Men han struntade i det, säger Alicia.

Kort därefter blev hon gravid på nytt. Då fick hon också lämna Irak och återvända till Göteborg. Året var 2007 och föräldrarna ansåg att mödravården i Sverige var bättre.

Alicia återbesöker Östra sjukhuset. Bild: Stefan Berg/Maria Kristofersson

– Jag lyssnade hela tiden på mina föräldrar. De sa att detta var bäst för mig. Jag hade fått mage när vi flög hem. Jag minns att personalen pekade på mig. De undrade väl varför en så liten flicka hade en så stor mage, säger Alicia.

Några månader senare födde 13-åriga Alicia barn på Östra sjukhuseti Göteborg. Hennes våldtäktsman var kvar i Irak.

– Jag var bara ett barn. Men där och då blev jag också mamma.

Socialtjänsten kopplades in

På socialkontoret var det ingen som visste att Alicia varit gravid eller fött barn förrän en rektor ringde upp. Rektorn berättade att 13-åriga Alicia fött ett barn och sa att hon inte dykt upp i skolan under höstterminen. Därefter startade socialtjänsten i Angered en ny utredning om huruvida Alicia var en lämplig mamma och om det kunde finnas några problem inom familjen.

ANNONS

Denna gång var föräldrarna förberedda. Förklaringen utåt var att Alicia blivit våldtagen av en man under ett besök i Irak. Ingenstans i utredningen framgår Alicias egna ord. Den enda gången hon själv kommer till tals i utredningen, blir hon avbruten av sin pappa som fyller i orden åt henne.

I socialtjänstens utredning är det snarare Alicias föräldrar som beskrivs som de utsatta. Socialtjänsten ställer så många frågor och föräldrarnas främsta problem är brist på ekonomiskt stöd. I utredningen refererar socialtjänsten till barnvåldtäkten av Alicia som ett "möte mellan ungdomar" som "resulterade i graviditet".

Utredningen avslutades: "Inga problem"

Den enda som anar oro, är en kvinna på familjerättsbyrån. Hon informerar socialtjänsten om att Alicias pappa sagt att han funderar på att skicka Alicias barn till hennes våldtäktsman i Irak. Kvinnan är också oroad eftersom Alicias föräldrar gett olika versioner till familjerättsbyrån och socialtjänsten.

Ingen såg vad som hände bakom stängda dörrar. Bild: Stefan Berg

Trots det avslutas utredningen några veckor senare. Enligt socialtjänsten finns inga problem i familjen. "Tvärtom skulle de kunna vara ett föredöme för många familjer" skriver socialsekreteraren.

Man konstaterar visserligen att det finns oroande uppgifter från familjerättsbyrån. Men eftersom familjerättsbyrån tackat nej till att delta på ett gemensamt möte med familjen och socialtjänsten, anser socialsekreteraren att "det blir svårt att utreda närmare."

ANNONS

Vad socialsekreteraren som undertecknar pappret inte vet, är att familjerättsbyrån kommer få rätt.

"Har inte gått korrekt till"

Kvinnan på Angereds socialkontor erbjuder 23-åriga Alicia en servett för tårarna.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte göra annat än att beklaga. Det är fruktansvärt, det du varit med om, säger Catarina Berndtsson, chef på enheten barn och unga.

Hon har läst utredningen, men jobbade inte själv här för tio år sedan. Socialsekreterarna som utredde Alicia har gått vidare till andra jobb. Men Catarina och områdeschefen Maria Sjödahl har mött oss för att försöka svara på Alicias frågor ändå.

Både Maria Sjödahl och Catarina Berndtsson på Angereds socialtjänst menar att utredningen borde ha skett annorlunda. Bild: Stefan Berg/Maria Kristofersson

– Det jag reagerar på när jag läst utredningen, det är att det var väldigt lite samtal med dig. Man har inte heller tagit varningssignaler på allvar, utan man lyssnade på din pappa, säger Maria Sjödahl och säger att en utredning i dag skulle göras med mycket mer fokus på barnet.

Samtidigt så står det uttryckligen om en oro för att Alicias barn ska skickas till pappan i Irak. Som sen inte utreds vidare?

– Det är helt självklart att man borde ha utrett det vidare. Man stannade alldeles för tidigt, säger Maria Sjödahl.

ANNONS

Mardrömmen inte över

Alicia var 15 år och småbarnsmamma när familjen bestämde sig för att lämna Göteborg och återvända till Irak igen.

– Min make krävde att han skulle ha vårdnaden. Han hotade min pappa med att han skulle skicka bröllopsbilderna till svenska myndigheter om han inte fick sin vilja igenom. Men jag vägrade leva med honom, säger Alicia.

I Irak höll släkterna förhandling. Alicia fick inte vara med. Några dagar senare stod hon och hennes våldtäktsman framför en imam.

– Mamma hade gråtit på vägen dit i bilen. Jag förstod inte varför, jag själv var ju så glad för att jag skulle få skilja mig, säger Alicia.

Hon berättar om den korta ceremonin. Om lättnaden hon kände när hon övertalades att underteckna ett sista papper med sitt fingeravtryck.

– Jag kunde inte arabiska så bra, så jag förstod inte vad som stod. Men på vägen ut vid dörren kom plötsligt min ex-man och hans familj fram till mig. De började rycka i min son. Jag försökte hålla fast honom, men de drog honom ur min famn. Det gick så snabbt. De tryckte in mitt barn i en bil och åkte därifrån. Jag bara grät och skrek, säger Alicia.

Isolerades i hemlandet

Efter skilsmässan isolerades Alicia i föräldrarnas hemland. Att vara skild som flicka sågs som en stor skam och Alicia var därför ständigt påpassad. Till skillnad från sina syskon fick hon varken gå i skolan eller gå ut ensam. Två år gick utan en enda kontakt med svenska myndigheter.

ANNONS

Tills hon en dag fick veta att en av pappans vänner i Göteborg ville gifta bort sin son med en flicka.

– Jag tackade ja bara för att komma därifrån. Jag tänkte inte leva där nere. Vad som helst var bättre än fängelset i Irak. Tack vare det kunde jag komma till Sverige igen. Vi levde ihop ett tag, men skilde oss sen, säger Alicia.

"Socialtjänsten har inte haft rätt kompetens"

Maria Sjödahl på Angereds socialtjänst beklagar Alicias situation. Hon trycker på socialtjänstens skyldighet att agera och menar att det är varje chefs ansvar att ge sina anställda rätt kompetens.

– Den svenska socialtjänsten har inte haft rätt kompetens. Man har saknat kunskap om vad hederskultur är. Och det är fortfarande en brist. Även om jag vågar hävda att vi blivit bättre i dag, säger Maria Sjödahl.

"Man borde ha pratat mer med dig" säger Catarina Berndtsson på Angereds socialtjänst.

– I grunden handlar detta om kunskap. Har man inte rätt kunskap, då kan man inte ställa rätt frågor. Det är något som borde ha gjorts i ditt fall, säger kollegan Catarina Berndtsson.

Maria Sjödahl vänder sig till Alicia och frågar hur hon tror att hennes liv hade sett ut om socialtjänsten hade reagerat och agerat då när hon var 13 år.

ANNONS

– Jag skulle ha fått leva som alla andra. Och jag skulle ha haft alla mina barn framför mig. Jag har förlorat de finaste dagarna i mitt liv, säger Alicia innan vi lämnar socialkontoret.

Fick själv skapa sin frihet

Det är sommarvärme och sol. Alicia står med en takeaway-kaffe och blickar ut bland göteborgarna inne i Nordstan. Hennes hår är utsläppt.

– Att mina föräldrar inte skulle våga visa sig här med mig bara för att jag inte har slöja. Efter allt jag gjorde för dem. För mig är det helt obegripligt att en så liten sak kan styra människors liv. Jag var inte värd mer än ett stycke tyg, säger Alicia.

Enligt Alicia kommer såren aldrig försvinna.Bild: Stefan Berg/Maria Kristofersson

Bredvid står hennes man. Det är hennes tredje make - men den första hon valt av egen vilja. Alicia känner sig fri.

– Jag fick själv skapa min frihet. Jag fick ingen hjälp. Trots allt jag varit med om står jag här i dag. Samtidigt som sorgen över att ha fått mitt barn ryckt ur famnen är något jag alltid bär med mig. Ibland tänker jag att Sverige är mer noga med kräva in skatter och parkeringsböter, än att hjälpa de tusentals tjejer som lever som jag.

ANNONS

Fotnot: Alicia heter egentligen något annat.

ANNONS