I december förra året fick Jana Nilsson i Åsa en blodpropp i sitt högra ben. Månader av värk, sängliggande, medicinering och akutresor följde. Till slut fanns bara en utväg – amputation.

Nu är det snart sex veckor sedan och Jana Nilsson bor hemma med sina två barn som hon har varannan vecka. Hon är fantastiskt optimistisk och berättar att det känns som hon fått livet tillbaka efter amputationen.

Glad över att orka umgås med barnen igen och med mål att kunna gå, cykla och simma igen. Men än så länge är bara markservicen i hemmet en för stor belastning. Jana har diverse insatser från Kungsbacka kommuns funktionsstöd för att klara vardagen.

Strax efter att GP anlänt får Jana lunchleverans. Tio minuter senare kommer vännen Johanna Ljungborg. Hon har handlat pannkakor åt Olivia, 11, och Sebastian, 8, som har studiedag och därför är hemma från skolan.

– Det är något av det jag tycker är knäppast, att jag inte får mat till barnen. Jag kan ju inte laga det. Det kan ju inte vara så att jag är ensam om att ha det så här, säger Jana och skakar på huvudet.

Kommunens funktionsstöd ger endast hjälp till enskilda. Men samma dag som GP varit på besök görs ett undantag för Jana som i stället för matleverans ska få hem någon som lagar mat. Själv tror hon att det beror på att hon dagen innan trots läkarintyg fick soja i köttfärssåsen, och därefter en allergisk reaktion, svullnade upp och fick åka ambulans till sjukhus.

– Det är jättebra att jag får hjälp, men det känns orättvist mot andra, säger Jana.

Ett annat systemfel som hon upptäckt gäller färdtjänsten. I veckan fick hon sitt tillstånd. Men glädjen blev kortvarig när hon förstod att hon enligt bestämmelserna bara får ta med ett barn i bilen.

– Hur ska jag göra då? Ska jag lämna ett barn på Kungsmässan och sedan åka hem och hämta det andra? Jag är beredd att betala för det men det verkar vara en omöjlighet.

Jana Nilsson säger att mycket fungerar bra och hon berömmer omsorgsteamet och distriktssköterskan som kommer och lägger om hennes sår. Men tyvärr har hon också upplevt mycket som inte fungerar efter att hon blev av med sitt ben.

– Det är så många människor inblandade, men de pratar inte med varandra. Väldigt mycket hänger på mig, att jag ska komma i håg, att jag ska ringa och fylla i blanketter. Jag tycker att besluten borde fattas snabbare och närmare mig. Varför sätter de inte in ett paket med insatser direkt och plockar bort efter hand?

På vårdplaneringsmötet på sjukhuset var vare sig sjukgymnast eller arbetsterapeut med så när hon kom hem kunde Jana inte ens gå på toaletten, eftersom de utlovade stödhandtagen inte var uppsatta.

Tidigt i somras kontaktade hon kommunala bostadsbolaget Eksta om behovet av en ny lägenhet då hon har entrén på bottenplan och en brant smal trappa upp till sin trånga trerummare. Nu tar hon sig ned genom att hoppa på sitt friska ben, men det är ett rent livsfarligt företag.

Barnen Olivia och Sebastian är tålmodiga med sin mamma och hämtar saker när hon ber dem. Olivia värmer pannkakorna och sätter fram sylt och mjölk, medan Jana, försiktigt, hållande i köksbänken, flyttar sig runt i köket och instruerar. Hon har fått på sig en enkel protes, som hon kan ha korta stunder.

Olivia tycker inte att det spelar så stor roll att mamma Jana inte kan köra dem till fritidsaktiviteter eller att de inte kan gå till glasskiosken ihop.

– Det betyder ingenting. Men när du får ditt plastben så kommer det väl inte synas mamma, för det vore lite pinsamt, säger hon och Sebastian nickar instämmande.