Samtliga större svenska medier har under veckan publicerat känsliga uppgifter om kungens privatliv. I boken som uppmärksammats i bland annat GP, beskrivs en påstådd otrohetsaffär, besök på strippklubb och svartkrogar.

Sådana privata detaljer är svensk press i regel mycket försiktig med, jämfört med till exempel amerikanska och engelska tidningar. Men när bokens innehåll nu diskuteras ställs medierna inför ett dilemma;

* Att låta bli att rapportera, vilket kan uppfattas som att de fjäskar för hovet och undanhåller viktig information.

* Att rapportera och därmed medverka till ryktesspridning och skvaller.

I Sverige regleras journalistiken av de pressetiska reglerna och där uppmanas medierna att noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd om inte det finns ett uppenbart allmänintresse.

Så är kungens privatliv är av allmänintresse? Ja, menar författarna och hänvisar till att kungen kan utgöra en säkerhetsrisk genom att riskera att bli utsatt för utpressning. Nej, menar andra, som anser att även kungen måste få ha en privat sfär.

Den andra väsentliga frågan är om uppgifterna i boken tillförlitliga.

Författarna hänvisar till anonyma källor med två undantag: Dels en kvinna som pekas ut som kungens älskarinna, dels en kriminellt belastad svartklubbsägare.

GP har under veckan berättat om biografin och om den uppmärksamhet som uppgifterna har väckt.

Varför skriver GP om boken, vi kan ju inte själva kontrollera källorna?

— Därför att allmänintresset är stort. Det är relevant att berätta för våra läsare vad det handlar om, att komprometterande uppgifter om statschefen publiceras i en ny bok och vad uppgifterna går ut på, säger GP:S chefredaktör Jonathan Falck:

Är detta början på en ny journalistik där kända människor får stå ut med att deras privatliv granskas?

—Nej, jag tror inte att detta är inledningen på en dramatisk förändring. Generellt sett är svenska medier återhållsamma med detaljer om makthavares privatliv, även om bevakningen blivit mer närgången sett ur ett längre tidsperspektiv, 40-50 år.

Fotnot: Boken är skriven av journalisterna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer.