Året var 1983. Nöjesparken firade 60-årsjubileum och Lisebergscheferna åkte iväg på branschträff i USA. Som varje år. Men den här gången var man på jakt efter något alldeles särskilt och kom hem med – just det. En grön kanin.

– Branschträffarna var, och är fortfarande, ett sätt att spana in trender. Det här året kände man att Liseberg behövde en symbol och valde mellan kollektioner av pandor, pingviner och hackspettar. Men det var kaninen man föll för, berättar Pelle Johannisson, Lisebergs vice vd.

Grön och rosa var den redan från början. Perfekt, konstaterade cheferna. Ända sedan Liseberg öppnade 1923 hade många av byggnaderna gått i rosa färger. Och all grönska i parken var ju grön.

– Kaninen började gå runt i parken och krama barn. Det var en glad och lekfull figur, lätt att tycka om. Sedan började den successivt användas allt mer under den senare delen av 80-talet. Kaninen dök upp i teaterföreställningar, i marknadsföring och som logotyp, till exempel.

Med åren har alltså den grönrosa barnmagneten ökat i betydelse. Men alla är inte lika snälla mot kaninerna. Genom åren har de fått ta emot glåpord och knuffar från osympatiska Lisebergsbesökare. Därför promenerar ingen kanin runt ensam i parken nuförtiden.

– Nej, de går tillsammans med andra kaniner och sina mänskliga kompisar. På det viset har man eliminerat våldet, berättar Pelle Johannisson och fortsätter:

– Kaninerna pratar inte, de ska stimulera barnens fantasi med lek. Men ibland kan det vara bra att någon i närheten kan prata med barnen om de undrar över något. Kaninens clownkompis, till exempel.

Nästa år, när Lisebergs nya kaninland lanseras, kommer kaninernas roll att stärkas ytterligare. Pelle Johannisson lovar inte att de blir fler till antalet, men lovar att de ska bli lättare att hitta.

– Ingen ska behöva gå hem och undra "var är kaninen?".