Vad ska du göra i helgen?

– Jag åker väl till vårt lantställe i Marstrand. Vi har haft sommarställe där sen jag föddes. En del kompisar därute har jag haft sen jag var spermie.

Du växte upp i Johanneberg, vet folk om att du är göteborgare?

– En hel del vet nog inte det. När jag gick på scenskolan i Stockholm så fick man lära sig rikssvenska för att träna bort dialekten. När jag hade varit där ett år så spelade talfröken in mig. När jag pratade om vardagliga saker pratade jag rikssvenska, men så fort jag pratade om Göteborg så blev det en jävla göteborgska på bandet. Men den sitter i ryggmärgen.

På 70-talet jobbade du i åtta år som fritidsledare i Bergsjön. Var det tufft?

– Det var det ibland. Men det var jäkligt roligt också. Jag anställdes i ett projekt där vi ställde upp två stora barracudatält på Rymdtorget. Ett var fyllt med leksaker och ett hade en badmintonbana. Vi hade snickarverkstad och en massa djur. Allt var väldigt progressivt. Sen gjorde vi en kabarét och det var så jag halkade in på teatern.

Så du blev upptäckt?

– Ja, det var rätt konstigt. Jag var jätteblyg och hade det jobbigt med det. Men jag hade tydligen varit rolig där på nån fest efter ett par glas vin. Så de tvingade mig att vara med. En tjej där hade en kille som jobbade på Folkteatern och han tyckte sig ha sett nåt i mig som liknade teater. Sen tjatade han på mig tills jag sökte till scenskolan och hjälpte mig att öva. Det var tur.

Och så flyttade du till Stockholm och blev kvar. Vad har Stockholm som inte Göteborg har?

– De har vatten mitt i stan och... Nej, men på den tiden skedde allt kring film och teve i Stockholm. Jag var helt säker på att jag skulle flytta hem efter skolan, Men sen fick jag kontakter och jobb på Dramaten. Det bara flöt på. Vi fick barn och då blev Stockholm hemma för dem. Det var inget jag valde. Jag tror att det mesta som sker i livet sker av en slump.

När folk stannar dig på gatan, vad säger de då?

– De tackar ofta för att de haft väldigt roligt när de tittat på mig. Ofta pratar man om Lorrytiden och Yrrol-filmen. "Jag har ätit pannkaka"-citatet från Yrrol-filmen är det många som drar. Uppfinnarsketchen från Lorry har också satt sig.

Hur blev du så rolig?

– Jag vet inte. Jag hade en farsa som var väldigt förtjust i att berätta historier. Sen har jag alltid haft lätt att se det löjliga i alla situationer. Särskilt när det ska vara allvarligt. Som när man ser en auktoritetsperson som tagit på sig en alldeles för stor rock. När man kan se att det under den står en liten tunn person som desperat försöker få bestämma. Det är roligt.

John Cleese ska ha utvecklat sitt humorsinne när han blev mobbad som barn för att han var så lång. Är det nåt du känner igen dig i?

– Nej, men däremot upplevde jag nåt liknande när jag blev lång i tidiga tonåren och skulle träffa tjejer. Jag hade det jättebesvärligt. Jag menar, tjejer på 1,20 meter eller så var det snyggaste på denna jord för mig. Själv hade jag skjutit upp i 1,90. Det blev ett jätteproblem. Så då brukade man skoja till det i olika situationer.

Så din kärlek till korta tjejer utvecklade din kroppskomik?

– Ja, det tror jag. Det är en fin källa den där tjejbiten.

När i ditt liv har du varit riktigt rädd?

– För några år sen fick jag en stroke. Jag vaknade en morgon och var helt förlamad i högra sidan av kroppen. Först trodde jag att jag hade sovit på armen eller nåt sånt, men det försvann inte. Jag blev fullständigt skräckslagen och dyngsur av svett. Det höll i sig i kanske tio minuter och försvann, men sen kom det tillbaka igen. Läkarna kunde inte hitta vad som var fel. Jag bodde i princip i en sån där röntgentunna i tre månader. De undersökte mig en gång om dagen. Till slut upptäckte de felet och jag fick medicin. Jag hade trott att det skulle vara för evigt.

Vad tänker man då?

– Det konstiga är att man blir väldigt rationell. När jag vaknade där på morgonen så började jag tänka. "Jaha, nu kan jag inte jobba som skådis längre, men jag kanske kan undervisa?". Jag låg där och planerade mitt liv. Det är självklart en panikkänsla.

Jag känner inte att jag har hört om det här förut, och det var ändå sju år sedan.

– Jag har legat ganska lågt med det. Det började när jag blev frisk. Jag råkade berätta det för en tjej på teve som skulle rollbesätta en produktion. I slutändan fick jag inte rollen för att jag hade berättat det. De vågade inte ta risken, sa de. Det var en sån jäkla besvikelse, och då tänkte jag att det här håller jag för mig själv. Jag blev förbannad och ledsen.

Nyligen spelade du Alonso i Shakespeares "Stormen" på Dramaten. Nu spelar du Ernst Eklund, en sur campingägare i en buskis på Vallarna i Falkenberg. Vad är skillnaden?

– Den är väldigt mycket mindre än man tror. När man repar en buskisfars eller Stormen på Dramaten gör man på samma sätt. Själva arbetet är likadant. Och det är inte alltid så roligt att repetera buskis, det beror på vem som är med. Buskis är en väldigt lättsam och rolig genre. Sen får man vara utomhus på Vallarna, som är Sveriges vackraste teater. Jag har ett behov av att blanda allvar och lättsamt.

Farsen heter "Campa i klaveret", vilken är din bästa ordvits?

– ...(Lång paus) Det var inte lätt. Jag är fruktansvärt dålig på ordvitsar. Det skäms jag för som göteborgare.

Är du en allvarlig person?

– Jag är nog både och. Jag är ingen som ordvitsar och slänger käft när jag är med kompisar. Jag gillar att prata om allvarligare saker. Det går inte en dag utan att jag tänker på döden.

Du blev regisserad av Torsten Flinck när du spelade huvudrollen i "En handelsresandes död" år 2000. Hur är det att jobba med honom?

– Det var det roligaste jobbet jag någonsin gjort. Torsten och jag var ju bästa vänner. Vi gick i samma klass på scenskolan och han är gudfar till båda mina barn. Vi är väldigt olika som personer, men det kan vara väldigt bra. De bästa sakerna kommer inte om man bara jobbar med folk som är som en själv. Man ska stötas och blötas, då blir det bäst. Torsten är väldigt intensiv, men jag trivs med såna människor. Kanske för att jag är så lugn själv.

Du säger att ni var bästa vänner...

– Ja, vi gled isär när han började med sina droger för en sådär tio år sedan. Han bröt kontakten, för han ville inte att vi och barnen skulle se honom när han var på det sättet. Han drog sig undan. Men nu har vi faktiskt träffats några gånger igen och hörts på telefon. Vi har väldigt stor respekt för varandra.

När ser vi er i Melodifestivalen tillsammans?

– (skratt) Det får du nog aldrig se.

Till sist, har du några laster?

– Jag rökte, men jag slutade för några år sedan. Men jag är väldigt förtjust i välbakade wienerbröd. När man går in på ett bageri och får det i handen och det väger ett kilo liksom....då är det en dröm. Jag hade gärna ätit ett varje dag om jag hade kunnat, men då hade jag blivit alldeles för tjock.