Den 6 mars skulle Heléne Siebing flyga till Paris. Men i en plastback på bandet framför, i eller efter röntgenmaskinen, inför ögonen på kontrollanter och passagerare, försvann hennes Iphone med blommigt skal.

Telefonen spärrades. De säkerhetsansvariga skulle göra en anmälan.

Men tillbaka i Sverige efter tre dygn fanns inga spår efter vare sig mobil eller anmälan. Och när hon själv gjorde en polisanmälan lades den omgående ner.

Detta trots att Helén Siebing lämnat signalement på en person som hon tyckte "såg väldigt skuldmedveten ut" och att det med stor sannolikhet fanns en övervakningsfilm.

Och utan en polisutredning ville flygplatsens säkerhetsansvariga inte granska filmerna, som normalt sparas i 30 dagar. Samtidigt ville försäkringsbolaget Folksam inte lämna ersättning, eftersom Helén Siebing saknade allriskförsäkring vilket krävs om man blir av med "stöldbegärlig egendom" utanför bostaden.

- Inget förvånar mig längre, sa Helén Siebing.

Men det gör det, minst sagt.

- Jag blev uppring av en poliskonstapel i Jönköping. Min mobiltelefon hade hittats på en parkbänk. Det är jättekonstigt. Hur stor chans är det? Det måste vara extremt ovanligt, säger Helén Siebing.

Nadan Barmano vid polisen i Jönköping berättar:

- Den hittades den 22 april på en parkbänk i Öxnehaga Centrum i Huskvarna. Vem som lagt den där är okänt för oss. Vi spårade ägaren genom att plocka ut SIM-kortet och mejla kortnumret till Telenor.

Han skickade telefonen i ett brunt kuvert till Göteborg. Strax före klockan 15 i torsdags kom Helén Siebing i regnet till polisstationen på Stampgatan. Hon tog nummerlapp 79, två personer var före.

I luckan fick Marja-Riita Merkkiniemi reda på hennes ärende och gick och letade fram kuvertet i inkorgen. Helén Siebing fick legitimera sig och skriva under med namn. Sedan var Iphonen tillbaka i hennes ägo – efter två månader och fyra dagar.

- Den har fått en resa, konstaterade Marja-Riita Merkkiniemi.

- Det känns overkligt, säger Helén Siebing. Jag undrar fortfarande vad som hänt. Jag hade gärna sett filmen från säkerhetskontrollen. Det är något som inte stämmer. Men jag kan ju inte göra mer. Jag är ju ingen G W Persson.

Helén Siebing fingrar på den döda telefonen.

- Mitt SIM-kort är fortfarande i. Någon kan ju ha tagit ut det och använt telefonen, det vet ju inte jag.

Hon lägger till med en suck:

- Tänk om telefonen kunde tala.