– Göteborg håller på att falla isär. De senaste decennierna har klyftorna mellan rika och fattiga vuxit.

Det är Ove Sernhede, professor i socialt arbete, som slår an tonen med sin inledning. Tillsammans med två andra forskare ska han guida ett 50-tal göteborgare som klivit på en buss vid Järntorget för lördagens resa i ABF:s regi.

Under fyra timmar ska de få se och höra om stadens utveckling, hur makten förskjutits och vilken effekt nya ideologiska strömningar haft på dagens planering.

– Sedan mitten av 80-talet har Göteborg tvingats byta identitet, fortsätter Ove Sernhede medan bussen sakta rullar söderut.

"Cappucino-domesticering"

På ena sidan Linnégatan ligger Haga, vår äldsta förort som i dag befolkas av högutbildade medel­ålders människor med barn. Stadsdelen är ett tydligt exempel på förvandlingen från industrisamhälle till kunskapsstad.

Men trots att fyra av tio vuxna hagabor har långa universitetsutbildningar ligger inkomsterna kring snittet för Göteborg. Det berättar forskaren Torun Österberg, som serverar all statistik.

– Det som hänt i Haga på senare är att såväl gamla som unga vuxna har flyttat. Stadsdelen har blivit mer homogen, säger hon.

Vi kör genom Linnéstaden, som tack vare många restauranger och barer kallas Göteborgs ”Chardonnay-distrikt”. Sociologen Catharina Thörn berättar hur stadsplanerna bidragit till kommersialiseringen:

– För inte så länge sedan fanns en liten park på Ernst Jungens plats, där det ofta satt missbrukare. Eftersom det ansågs otryggt för de boende slöts ett avtal med kafékedjan Condeco att ytan skulle användas till uteservering. På det sättet drevs a-lagarna bort.

Enligt Catharina Thörn fattas liknande beslut i många städer. Inom forskningen används begreppet ”domesticering genom cappucino”.

– Resultatet blir att de sociala problemen kvarstår, men har flyttats någon annanstans, konstaterar hon.

Mångmiljonvillor

Vi närmar oss Hovås och får veta att inkomsterna här har ökat dubbelt så snabbt som i övriga Göteborg. I mångmiljonvillorna kring landets äldsta golfbana bor en nästintill helsvensk befolkning som i allt högre grad skiljer sig.

Utmärkande för de senaste årtiondena är att vissa personers löner har stuckit iväg. I början av 80-talet tjänade de bäst betalda direktörerna nio gånger mer än en arbetare. 2007 var förhållandet 56-1 och sedan dess har skillnaden fortsatt att öka.

Ove Sernhede beskriver hur växande inkomstklyftor leder till ökade spänningar. Han nämner oroligheterna i Backa som exempel på vad som händer när grupper i samhället känner sig som förlorare och tvivlar på att det är någon idé att utbilda sig.

– De ungdomar jag möter i förorten är väl medvetna om hur samhället ser ut. Det är lätt att förstå frustrationen när utseendet gör att de ständigt kollas av polisen och namnet gör att de inte ens blir kallade till anställningsintervju, säger han.

Nästa stopp är Kvillebäcken, ett område som tidigare kallades ”bortom Backaplan” och beskrevs som en social tillgång. Här kunde driftiga människor starta egna verksamheter även om de saknade kapital. Låga hyror gav möjlig­heter, bland annat åt invandrare som ville satsa på småföretag.

– Men sedan myntades uttrycket ”Gazaremsan” och plötsligt förknippades området i stället med otrygghet och kriminalitet, berättar Catharina Thörn, och ger exempel på hur ledande politiker tog till sig den beskrivningen utan att ta reda på hur det egentligen var.

Sveriges bästa tangogolv

Som en del i sitt forskningsprojekt har Catharina Thörn knackat dörr och funnit ett rikt socialt liv. Bland annat finns här en finsk förening med västra Sveriges bästa tangogolv, flera moskéer och en restaurang som drivs av en världsberömd kinesisk kock.

– Dagens Kvillebäcken rymmer massor av mötesplatser för göteborgare med utländskt ursprung.

Men när stadsdelen nu ska få 1 600 nya bostäder är det helt and­ra samhällsgrupper man vänder sig till. På stora reklamskyltar målas en framtidsbild upp av ett attraktivt område, fyllt med dofter av nybryggt kaffe, kräftskivor och barnskratt.

– Precis som i Linné flyttar politikerna nu på människor för att lösa sociala problem, säger Catharina Thörn.

Bussresan avslutas i Hammarkullen, en stadsdel där andelen svenskfödda är under 25 procent. Här har socialbidragstagarna fördubblats sedan 1990 och den genomsnittliga inkomsten har legat still.

– Samtidigt finns här massor av människor med kraft och energi, säger Ove Sernhede och berättar att stadsdelens befolkning har 100 olika nationaliteter och talar 80 olika språk.