Många minns dig fortfarande som Shakin´ Fredrik. Kan du berätta lite om den karriären?

- Jag uppträdde lokalt hemma i Mullsjö och sjöng låtar av Shakin’ Stevens, en brittisk rocksångare som var jättestor på 80-talet. Min manager ordnade så att jag fick vara förband åt Carola och bröderna Herreys i Hunnebostrand och Grebbestad. Aftonbladet var där och bevakade det hela och de måste ha gillat mig, för nästa dag hamnade jag på deras löpsedel och kallades för "Det nya stjärnskottet". Sen hörde Expressen av sig och så kom jag på deras löpsedel också. Efter det var ingenting sig likt. Det här var 1984 och jag var 14 år.

Kom du på namnet Shakin’ Fredrik själv?

- Nej, det var en konferencier på en lokal kabaret som kom på det. Han skulle presentera mig och visste inte vad han skulle kalla mig. Han funderade länge och väl och till sist introducerade han mig med orden: "I England har de Shakin’ Stevens, i Sverige har vi Shakin’ Fredrik!". Sedan började lokalpressen använda det namnet och så fastnade det. Men det var faktiskt bara på första singeln som det stod Shakin’ Fredrik, på resten av skivorna stod det bara Fredrik. Ändå fick Shakin’ Fredrik-namnet ett sånt genomslag.

Hur länge var du ungdomsidol?

- Jag gav ju ut några skivor efter genombrottet plus att jag var med i tv-serien Solstollarna och Melodifestivalen 1986. Men 1989, då jag var 19 år, visste jag inte riktigt vad jag ville göra. Visserligen ville jag syssla med musik, men jag visste inte i vilken form. Jag var ju tonåring och skulle bli vuxen och ville göra något jag kunde stå för. Jag pratade med skivbolaget om det här, och de gick med på att bryta mitt kontrakt. Den sista skivan jag gjorde för dem sålde ändå inte så mycket.

Vad gjorde du sen?

- Jag hade några musikprojekt som inte ledde nånvart. Sen hade jag lite olika ströjobb; jag var bland annat mc-bud, jobbade på en datorfirma och var säljare i restaurangbranschen. Så småningom fick jag jobb som scentekniker på Oscarsteatern i Stockholm, där de spelade Fantomen på operan. Då tänkte jag: "Det här verkar kul!". Efter ett tag fick jag chansen att uppträda på Wallmans salonger, där jag lade grunden till det nätverk och de jobb jag har idag. Sedan mitten av 90-talet har jag i stort sett jobbat heltid med musik.

Vilken typ av jobb gör du idag?

- Dels har jag bandet Gentlemen ihop med två andra killar, dels gör jag egna artistjobb. Det är alla möjliga sorters olika jobb, men mest är det företagsevenemang och shower för näringslivet. Som bandet Gentlemen anpassar vi sättningen efter kundens budget så att vi ibland bara har en pianist, ibland ett större band med stråkar och grejer. Själv har jag förresten precis kommit hem från en tur till Tallin och Finland, där jag sjöng på ett låtskrivarseminarium.

Ni gav ju till och med ut en skiva med gruppen Gentlemen för ett par år sen – kan du beskriva hur det låter?

- Det är alltid svårt att beskriva ens egen musik, men vi har en stor orkester och mycket stråkar på plattan. Vi vill att det ska låta lite filmiskt och romantiskt. Det är nästan bara originalmaterial och plattan heter Awaken me. Jag är jättestolt över den!

Jag läste förresten att du spelade buskis med Stefan & Krister på 90-talet, hur var det?

– Det var jättekul! Jag hade pratat med min bokare om att jag ville göra någon form av teater och 1999 fick jag frågan om jag ville spela buskis i Falkenberg med Stefan & Krister i deras föreställning "Bröstsim och Gubbsjuka". Självklart tackade jag ja. Det var utomhus, allmänt trevligt och en fantastisk sommar. Plus att det var väldigt roliga och professionella människor att umgås med. Men jag inga direkta planer på att göra mer buskis, jag har nog ingen riktig drivkraft där (skratt). Däremot finns det en del musikaler jag gärna skulle vilja medverka i.

Vad lyssnar du på för musik själv?

- Det är omväxlande, men mest är det pop och rock. Jag brukar snöa in på vissa plattor och i somras var det countrypop som gällde. Jag köpte nämligen motorcykel i somras, och lyssnade bara på Keith Urban när jag var ute och körde - det var perfekt mc-musik! Annars har jag lyssnat mycket på Veronica Maggios alla plattor, som jag tycker är genialt bra pop. Jag gillar verkligen popmusik, särskilt svensk pop som till exempel Orup. I mitt tycke är det en stor konst att kunna skriva självklara poplåtar.

Ursäkta om jag fortsätter att rota i ditt förflutna, men blir du fortfarande kallad för Shakin´ Fredrik?

- Nja, det händer väl ibland. Men det stör mig inte så mycket som det kanske gjorde tidigare. När jag var i tonåren användes det nästan som ett skällsord av vissa. Idag har jag distans till allt det där, det känns nästan som att det handlar om en annan person. Fast jag får faktiskt ett och annat fanmail till min Facebook-sida, där folk skriver saker som "Du var min stora idol på 80-talet". Det är klart att det är trevligt, men det känns verkligen längesen som allt det där hände.

Får du förfrågningar om att uppträda som Shakin´ Fredrik?

- Ja, ibland. Men min bokare vet att jag inte gör såna jobb, även om jag faktiskt gjorde ett undantag på Pridefestivalen i somras. De hade en schlagershow med en stor orkester och Anders Berglund som dirigent, och då körde jag låten Fem i tolv som jag tävlade med i Melodifestivalen 1986. Det var förstås kul, men annars har jag ingen relation till den musiken jag gjorde då.

När du slog igenom som Shakin´ Fredrik på 80-talet var medieutbudet mycket mer begränsat än idag. Hur tror du Shakin´ Fredrik hade klarat sig idag bland dagens alla idol- och talangprogram på tv?

- Jag vet inte, det är svårt att säga. Mediesverige var ju så extremt koncentrerat då. Var man med i exempelvis Nöjesmassakern så pratade folk om det en vecka framåt. Det var så otroligt få som fick chansen att komma ut ordentligt, men slog man så slog man verkligen ordentligt – vilket jag förstås är jätteglad över. Men det är möjligt att jag hade drunknat i det enorma utbud som finns idag.

Tror du att en tonårig Shakin´ Fredrik hade velat ställa upp i exempelvis Idol?

- Det tror jag säkert. Och jag kan verkligen förstå att man vill vara med i Idol om man är ung och vill bli sångare. Det är ju ett jättebra fönster och ett kanonbra sätt att knyta kontakter, även om man nu inte vinner.

Vad tycker du om årets Idol-deltagare?

- Jag är vansinnigt imponerad, särskilt av några av tjejerna. Den där tjejen från Alingsås (Moa Lignell, GP:s anm.) tycker jag är jätteduktig. Hon känns redan klar och nästan lite för stor för Idol-formatet.

Förresten, jobbar du i Göteborg nångång?

- Jodå, det händer. Oftast blir det företagsjobb där vi i Gentlemen uppträder i olika konstellationer.

Har du några favoritställen i Göteborg?

- Tyvärr hinner man ju aldrig se så mycket av stan, eftersom man alltid jobbar hela tiden när man där. Men jag gillar verkligen Göteborg och Västkusten. Jag är född i Mullsjö och tycker självklart att det riktiga havet finns på Västkusten. Vi bodde förresten på Styrsö några somrar när jag var barn. Det var helt fantastiskt och jag drömmer om att åka tillbaks dit igen. När jag är i Göteborg med min familj – jag är gift och jag och min fru har sammanlagt fyra barn – så är vi förstås på de vanliga ställena som Liseberg och Universeum.

Vad ska du göra i helgen?

- Ikväll ska jag ut och träffa en kompis. Annars ska jag bara vara ledig eftersom jag har jobbat ganska hårt de senaste veckorna och även ska jobba mycket även de kommande veckorna. Och i höst rullar det på – eventuellt ska jag sjunga på Finlandsbåtarna en del, annars är det mest företagsjobb som gäller.