– Det är så fint. Som ett leende, säger han och visar ärret över bröstkorgen.

Michel Stückelberger är från Verbier men bor sedan ett år i Geneve. Han klev upp på sin cykel den 24 april och kom i går till Göteborg. Lagom till födelsedagen.

– Ålder är inte så viktigt för mig längre, säger han utanför Ullevi. Jag måste tänka efter. Jag är 29 – och ett år med mitt nya liv.

Det är närmare bestämt femton månader sedan han transplanterades. Ödmjukt och rörande berättar han om tiden före – och efter:

– Jag ska vara ärlig, det sista året var verkligen svårt. De tre sista månaderna låg jag i koma kopplad till en konstgjord lunga.

Han var prioriterad på en väntelista – och hade tur. Och han vet vem som donerade lungorna:

– Normalt får vi inte veta det. Men jag vet för Schweiz är litet. Det var en god person och jag kommer att göra detsamma för att ge en annan människa chansen till ett andra liv. Om du inte är beredd att donera organ ska du inte heller räkna med att få organ.

Efter operationen var han mycket trött. Han började träna genom att bara försöka stå upp på benen i några minuter.

– Men jag blev sakta starkare, steg för steg. Det har gått bra.

Som ett led i rehabiliteringen – och av ren livsglädje – anmälde han sig till World Tranplant Games, en internationell idrottstävling för organtransplanterade, i Göteborg. Och han cyklade alltså hit, längs en ganska slingrig väg med avstickare till Jylland och Oslo.

– Jag var så snabb i början så jag hade tid, skrattar han. Jag har sovit varje natt i ett tält, mött så hjärtliga människor och fäst mig vid och uppskattat små saker - som en dusch, en kopp kaffe.

– Jag gillar egentligen inte tävlingar. Men det är nödvändigt att folk får veta att organtransplantationer inte är experiment, utan att det verkligen fungerar.

Efter dagarna i Göteborg tar han INTE packcykeln för att komma hem till Alperna.

– Jag skulle gärna gjort det, men nej, min flickvän vill inte det.

Michel börjar i september läsa vid universitetet. För honom är det ingen självklarhet. Det är en gåva.