Skolpsykologen ombeds komma ut en förmiddag och observera en förskoleklass där pedagogerna tycker att flera av barnen, framförallt pojkarna, visar olika former av koncentrations- och samspelssvårigheter. Det kan yttra sig som svårigheter att sitta still och vara tyst under samlingar, svårt att komma igång och arbeta med uppgifter, konflikter med klasskompisar både inomhus och på rasterna.

Psykologen deltar först vid en svenskagenomgång i helklass. Klassen består av 28 barn. Genomgången varar i knappt tio minuter, en pedagog visar på en tavla hur man kan färglägga olika bokstäver, var och en med sin egen färg. En annan pedagog sitter ute i barngruppen, nära de barn man vet har svårt att koncentrera sig. Psykologen har själv svårt att hänga med i vad pedagogen förklarar på grund av den stora oron i gruppen. Det händer hela tiden något bland barnen som drar fokus till sig och bryter uppmärksamheten på läraren. Barnen ska sedan få arbeta själva med uppgifter kring det läraren gått igenom. De delas upp i halvklass i varsitt rum, en lärare finns i varje grupp.

Ljudnivån är så hög att psykologen börjar få ont i huvudet. Pedagogen påminner om att sänka rösten, men det är tydligt att flera barn inte verkar registrera vad hon säger. Efter ett par minuter har ett antal barn rest sig och börjat röra sig i rummet. De strosar omkring, ställer sig intill andra som sitter och jobbar och börjar prata med dem eller pillar på saker i hyllorna.

Pedagogen försöker lugnt och varsamt återföra dem till sina platser, men hinner helt klart inte med innan det rör sig någon annanstans istället. Psykologen noterar att flera av de barn som sitter och arbetar ser frustrerade ut. Plötsligt utbrister en pojke högt och argt: TYST!! Jag kan inte tänka! Det försvinner i den höga ljudnivån och får ingen större effekt. Psykologen hinner se ett antal liknande reaktioner under den tid hon är kvar i klassen den dagen.

Då hon pratar med pedagogerna säger de att detta är som det brukar vara. De berättar också att utöver de oroliga pojkar de i första hand bett om hjälp med, är de bekymrade över ett antal barn som inte stör men som ofta klagar över huvudvärk och som blir allt mindre aktiva i undervisningssituationen.

När psykologen går därifrån känns det som en lättnad att komma ut i tystnaden. Hon är upprörd över klassens arbetsmiljö och tänker att om hennes egna barn hade det så här i skolan skulle hon ha ont i magen när hon lämnade dem på morgonen.

Som psykologer i förskola och skola bistår vi barn, föräldrar, personal och rektorer inom ramen för skolans uppdrag. Det arbete vi gör tillsammans med skola och familjer upplevs i högsta grad meningsfullt och ofta tillfredsställande. Samtidigt möts vi ständigt av argument som hänvisar till bristande resurser.

Exemplen är alltför många på barn som varken får det pedagogiska eller känslomässiga stöd de behöver, på grupper som saknar arbetsro och på elever som dagligen blir utsatta för kränkningar och mobbing. Ansvaret att fördela och utnyttja befintliga resurser läggs på kompetenta och ambitiösa individer som gör sitt yttersta. Vi möter rektorer, vars arbete präglas av att arbetsuppgifternas mängd och omfattning är för hög.

Rektorer sitter klämda i en roll med stort ansvar och liten makt att påverka resurstilldelningen. Vi möter lärare som tänjer sig bortom bristningsgränsen för att hantera sitt uppdrag. Pedagoger får i många fall allt större barngrupper och allt mindre tid till planering, samordning och reflektion.

Vad vi behöver tala om

I förskola och skola vänjer sig personal sakta vid en allt sämre arbetsmiljö. Man vill inte klaga och det är ingen idé att vara kritisk för det finns inga pengar. Man vill inte misslyckas och man försöker i det längsta vara lojal till ett system som på sikt fungerar nedbrytande för både vuxna och barn.

Långvarig stress hos vuxna minskar bland annat förmågan till tolerans, tålamod och empati, vilket naturligtvis även drabbar barnen. I dag präglas hela enheter av stressymtom på grund av vuxnas överhängande känslor av otillräcklighet och maktlöshet, känslor som i slutändan också förs över på många av barnen.

Det innebär att många barn tillbringar tusentals timmar i en verksamhet som på alla nivåer genomsyras av en organisatorisk stress på grund av brist på tid, brist på personal, brist på lokaler och brist på material.

Resultatet blir att vi möter barn som tar konkret skada av att vistas i en miljö som inte klarar av att tillgodose deras behov. Rapporter visar på elevers psykiska ohälsa och på senare tid har allt fler föräldrar signalerat i media om oacceptabla situationer som råder på olika håll. Dock är det förhållandevis få föräldrar som orkar stå ut med tanken på att deras barn skulle tillbringa större delen av sin vakna tid på en plats där de inte får det stöd de behöver för att må bra.

Ett annat skäl till utebliven kritik mot förskola och skola bottnar i frågan vem man ska rikta sig till. Som förälder drar man sig för att påtala brister för personal som man redan vet kämpar med underbemanning och allt för stora grupper. Dessutom kan det finnas en rädsla hos föräldrar att stöta sig med förskola och skola och kanske därmed riskera negativa följder för barnet.

Därför, tror vi, fortsätter vi i samhället att undvika att påtala barnens situation i förskola och skola.

När ett barn far illa i en familj har alla yrkesverksamma personer kring barnet en skyldighet att anmäla sin oro till Socialtjänsten. Detta gör vi ofta och med självklarhet. I sjukvården finns Lex Maria för att anmäla brister som medför risker för patienternas säkerhet.

Vart ska vi vända oss med vår oro när vi ser att barn far illa i förskola och skola? När resurserna inte möter barnens behov, när barns grundläggande behov av att vara i relation till trygga vuxna inte kan tillgodoses?

Som psykologer i förskola och skola känner vi ett stort ansvar för att lyfta fram barnets perspektiv och peka på allvaret i barnens situation genom att berätta vad vi ser och vad vi vet om konsekvenserna. Det finns förstås också många barn som mår bra i nämnda verksamheter, men vi har valt att belysa de omständigheter som vi inte tycker fungerar i enlighet med barnkonventionen tillika de lagar och riktlinjer som styr skolans uppdrag.

Vi ser att förskola och skola har svårigheter att klara sitt uppdrag, som ett resultat av att samhället under lång tid har nedprioriterat dessa verksamheter genom otillräckliga satsningar som helt negligerar den kunskap vi idag har om barns behov.

Vad vi vet om barns behov

Utöver mat, skydd och fysisk omvårdnad behöver barn också mänsklig kontakt och hjälp att känna sig trygga för att utvecklas normalt. Det är i relation till trygga vuxna som grunderna för känslomässig reglering, impulskontroll, empati och social kompetens utvecklas.

Små barn behöver ha få kontaktytor och stabila relationer för att kunna utveckla språk, självförtroende och självkänsla, vilket i sin tur utgör grunden för all fortsatt inlärning. Barn som inte får tillräcklig spegling, bekräftelse och vägledning under sina första levnadsår får bestående och oåterkalleliga psykosomatiska skador.

Långvarig utebliven eller inadekvat respons på barnets signaler leder till otrygghet och därmed stress och förhöjda kortisolhalter. När kortisolet ökar, hämmas samtidigt immunförsvar, avslappningsförmåga samt kognitiv, emotionell och social utveckling. För de mindre barnen kan förhöjda kortisolhalter leda till permanenta skador som omintetgör möjligheter till normal utveckling.

Äldre barn (förutsatt att de har en stabil grundtrygghet) har större chans att återhämta sig och återuppta sin utveckling när kortisolet sjunker. Trygghet – motsatsen till stress – är en förutsättning för lek, lärande och all utveckling hos barnen! Detta är etablerad kunskap idag, en kunskap som vi har ansvar för att tillämpa i både små och större barns vardag.

Vad skolan inte lever upp till

Personaltätheten i förskolan och skolan har enligt SCB de senaste åren sjunkit betydligt mer än vad elevtalen motiverar. I Skolverkets allmänna råd för kvalitet i förskolan står det att de yngsta barnen … är beroende av täta och stabila vuxenkontakter som de kan knyta an till. Om de yngsta barnen utsätts för alltför många relationer uppstår stress vilket i sin tur kan påverka deras inlärningsförmåga långt upp i åldrarna. Det är därför nödvändigt att grupper, där flertalet av barnen är under tre år, är mindre än grupper med äldre barn.

Hälften av alla förskolegrupper är idag större än Skolverkets riktmärke för gruppstorlek, som är 15 barn på tre heltidstjänster (siffran gäller för äldre barn). I ett samhälle där merparten av alla barn börjar i förskolan före två års ålder måste vi ha en förskola som kan tillgodose små barns behov av trygghet och anknytning! En trygg anknytning i förskolan kan dessutom kompensera för en otrygg anknytning hemma. Varför efterföljs inte Skolverkets rekommendation?

Myndigheten för skolutveckling har gjort kartläggningar över det faktum att elever i skolan i behov av särskilt stöd inte får tillräckligt med stöd. Man vet att tusen och åter tusen av Sveriges skolungdomar varje dag går till en skola där det stöd, som professionella vuxna har konstaterat att de behöver, inte finns. I elevhälsoteamen kartläggs och utreds svårigheter nogsamt, men när det sedan kommer till att sätta in åtgärder för att kompensera för svårigheterna är skolan oroväckande begränsad. Åtgärderna bestäms snarare av vilka resurser som finns att tillgå än av pedagogiska och psykologiska bedömningar.

Alltför ofta tvingas rektor prioritera bland de elever som är i behov. Stöd tas från en elev som tidigare bedömts vara i behov till en annan som har mer akuta eller större behov. Rektorerna uppmanas av sina chefer att tänka kreativt kring sina resurser, och i nästa led är det läraren som blir lämnad i att tillgodose de mest skiftande behov hos eleverna i ett till synes omöjligt uppdrag.

Återigen skjuts problemet nedåt och hamnar alltför ofta hos den enskilde eleven som inte når målen och i förlängningen får färre valmöjligheter inför vuxenlivet. I grundskoleförordningen står att läsa att om en elev uppvisar sådana svårigheter att hans eller hennes möjligheter att nå målen för utbildningen äventyras, skall särskilt stöd erbjudas. Man menar att dessa föreskrifter ska anses som ovillkorliga. De är ovillkorliga men ovillkorligen bryter skolan mot föreskrifterna dagligen. Hur är detta möjligt?

Enligt Skollagen 1 kap 2 § ska skolan inte enbart ge eleverna kunskaper och färdigheter, utan även … i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. Ur samhällets perspektiv är de sociala målen minst lika viktiga som de kunskapsmässiga. Klarar vi av socialiseringsuppdraget idag? Vårt svar är nej! När resurserna tryter tenderar fokus att hamna på kunskapsmålen snarare än de sociala.

Kanske beror detta på att kunskapsmålen utvärderas mer konkret i form av nationella prov och betyg, och att brister därför blir svårare att blunda för. När grupperna är för stora och de vuxna är för få och stressade i sitt uppdrag, misslyckas skolan med att leva upp till de sociala mål som stipuleras enligt Skollagen.

Vad vi vet om konsekvenserna

Barn som får sina behov tillgodosedda har större möjligheter att klara av skolans och därefter samhällets krav. Det vi ser i dagens skola är en växande grupp elever som inte klarar kraven eller når målen, ofta beroende på sämre utvecklad förmåga till just känslomässig reglering, impulskontroll, empati och social kompetens, vilket grundläggs i relation till trygga vuxna under småbarnsåren.

Dessa barn är mer stresskänsliga och mindre toleranta för ostrukturerade situationer och de högstimulerande miljöer som stora barngrupper innebär. Dessa barn får ofta en diagnos, och därmed riktas fokus på det enskilda barnets svårigheter snarare än på omgivningens oförmåga att bemöta barnet liksom samhällets nonchalans inför barns behov och den kunskap som finns om dem.

Barns psykiska hälsa påverkar deras möjligheter att prestera i skolan, och deras psykiska hälsa påverkas av deras prestationer. Tendensen resulterar sålunda i en negativ spiral som fortsätter genom hela skolgången om den inte bryts. De barn som inte klarar skolans krav är tyvärr ofta samma personer som senare kostar samhället stora pengar i form av socialbidrag, sjukersättning, polisiära insatser, rättsliga åtgärder, kriminalvård och psykiatri. Dessa personer löper dessutom högre risk att få svårigheter att förse sina egna barn med tillräckligt goda förutsättningar för att utveckla förmågan till känslomässig reglering, impulskontroll, empati och social kompetens.

Trots kännedom om detta finns idag en tendens att lägga ned små skolor till förmån för större skolor med större klasser och stökigare miljöer. Vi vet att samhället gör stora långsiktiga vinster genom att satsa på förebyggande arbete och tidiga insatser – så vad är det för system som ändå får oss att konsekvent låta lågkonjunkturer och ekonomiska kriser drabba samhällets mest sårbara grupp?

Den negativa utveckling vi beskriver är ingen tillfällighet, utan resultatet av en nedrustning som pågått i decennier, där barn och arbete med barn successivt har nedprioriterats både ekonomiskt och statusmässigt. Vår syn på förskolan och skolan samt dess uppdrag behöver förändras radikalt, och samhällets resurser fördelas därefter.

Vad som behövs

Vi vill att Skolverkets riktlinjer för gruppstorlekar efterlevs, då särskilt små barn inte klarar allt för många kontakter. Vi vill att Skolverkets riktlinjer för personaltäthet efterlevs så att barns behov av bekräftelse, pedagogiskt stöd och vuxen vägledning tillgodoses. Vi vill att stora satsningar görs för att kompensera den skada som skett till följd av den långvariga underprioritering som förskola och skola utsatts för. Vi vill att det i varje elevhälsoteam ingår psykolog, kurator, skolsköterska och specialpedagog.

Vi vill att särskilda resurser avsätts för att elevhälsoteamen ska garanteras utrymme att, i enlighet med Skollagens föreskrifter arbeta förebyggande, vilket forskning också visar är det som hjälper flest barn i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill att barns trygghet, utveckling och psykiska hälsa aktivt prioriteras i form av ekonomiska förutsättningar att anpassa verksamheten efter barnens faktiska behov.

Vi vill att förskola och skola ska ges de resurser som faktiskt krävs för att kunna ge varje enskilt barn optimala förutsättningar att klara skolans mål – de sociala målen såväl som de kunskapsmässiga.

Slutligen vill vi också att det i skolan, såsom det finns inom vård och äldreomsorg, ska finnas en generell anmälningsplikt för personalen vad gäller rådande missförhållanden.