Vad ska du göra i helgen?

– Just nu är jag ute på turné med min föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst". Så jag ska spela hela helgen. Vi började i Karlstad och just nu är jag i Falun.

Varifrån kommer begreppet dyngkåt?

– Jag tror att det är jag som har myntat det faktiskt. Men "dyng" kommer nog från min värmländska uppväxt. Som i dyngfull, eller dyngbra.

I din bok med samma namn skriver du om längtan efter "verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar". Vad menar du med det?

– Jag tror att det finns många som känner ett självförakt, att de inte räcker till. Det finns ju en press att man ska vara så fruktansvärt smärt och snygg och träna mycket. Man ska ha en lyckad karriär och samtidigt vara en bra mamma. Vara duktig på allt helt enkelt. Men allt det där är en illusion, alla vet ju att det inte är så.

Tror du att det finns en stor skillnad mellan vilka vi egentligen är och hur vi försöker framstå?

– Egentligen tror jag inte att det är så. I min vänskapskrets är vi i alla fall väldigt ärliga. Jag tror snarare att det är en kollektiv bild av verkligheten som återspeglas i media. Det råder en slag lyckofascism i samhället där alla förväntas vara så lyckliga hela tiden. Men lycka är ju någonting flyktigt.

Är du feminist?

– Klart att man är det, men jag skulle inte kalla mig själv feminist. Det finns så mycket negativitet och ilska i det. Jag behöver inte skrika och veva med armarna. Jag tycker att mitt budskap kommer fram ändå.

När upptäckte du att du ville bli skådespelerska?

– Jag var väldigt liten. Redan i femårsåldern tittade jag oerhört mycket på film och TV-serier. Margareta Krook, Jarl Kulle och Ernst-Hugo Järegård var stora idoler.

Hur hamnade du i humorgenren?

– Dels handlar det nog om att jag har vuxit upp i en arbetarklassfamilj. Då är man van att bjuda på sig själv och göra sig rolig över sina egna tillkortakommanden. Så var det mycket i mitt hem. Min mamma arbetade som städerska och min pappa på fabrik. Men även humorn har ett allvar, jag arbetar mycket i gränslandet mellan skratt och gråt.

Vad skrattar du själv åt?

– När det gäller humor så är jag ganska kräsen. Jag tycker om igenkänningshumor. Monthy Python och intelligenta one-liners är inte min grej. Ordvitsar har jag aldrig gått i gång på, det ska sitta i kroppen och gestaltningen. Gösta Ekman och Suzanne Reuter är fantastiska. Men även Johan Glans och Johan Rheborg.

På 90-talet ledde du programmet Sanning och Konsekvens i ZTV? Hur var det?

– Ja… Det var ett skitdåligt program. Ett av de första förnedringsprogrammen i TV. Vanliga människor som ville ha bekräftelse. Och det ville väl jag också. Jag arbetade bara med det en säsong, sedan sa jag upp mig.

Du är även aktuell i TV-serien Solsidan. Hur är det att spela mot Felix Herngren?

– Felix är väldigt rolig. Vi fann varandra direkt. Vi har ungefär samma spelstil, det handlar inte om de stora gesterna, utan om att arbeta med små medel.

Du har tackat nej till medverkan i både Let’s dance och Parlamentet. Varför då?

– Parlamentet hade inte passat mig. Att sitta i TV och leverera ett färdigskrivet manus, men ändå försöka vara sig själv. Dessutom är jag dålig på att följa nyheterna. När det gäller Let’s Dance så tycker jag mycket om att dansa om man har fest och så. Men det tillhör mitt privatliv. Visst, det hade varit kul med fina dansdräkter och så. Men det hade ju varit som ett heltidsarbete, jag har andra saker jag hellre vill göra.

Har du något smultronställe i Göteborg?

– Jag älskar skärgården på västkusten, både norra och södra delen. Så det får bli ön där jag bor. Jag tycker mycket om Linnéstan och Slottsskogen också. Men jag tillbringar mycket tid i Stockholm och jobbar nästan alltid. När jag är ledig är jag hemma och umgås med barnen.