Kriminologiprofessor Leif GW Persson brukar ofta säga att Göteborgspolisen är bäst i landet på grova brott.

Må så vara, men ur förtroendesynpunkt har länskriminalen ett ganska mörkt 2009 bakom sig. Tre ungdomar föll offer för okända banemän, utan att man hittills lyckats gripa den skyldige.

• Fouad Alipourian, 24, knivstucken till döds på Varmblodsgatan i Mölndal i januari.

• Alexander Wallberg, 25, skjuten till döds utanför sin bostad på Spaldingsgatan i Johanneberg i april.

• Nancy Tavsan, 18, av allt att döma misshandlad till döds på Bergsgårdsgärdet i Hjällbo i december.

Övriga sju mord/dråp i 031-området under fjolåret är polisiärt uppklarade.

Fast detta facit räcker liksom inte när unga människor, som allmänheten identifierar sig med, drabbas av ett så besinningslöst våld – och gärningsmännen inte går att spåra.

Det är farligt när vanligt folk börjar fundera i termer av att "det där kunde lika gärna ha hänt mig".

Med viss kännedom om hur länspolismästare Klas Friberg och Sven Alhbin, P-O Johansson och Anders Sandholm (tre av cheferna på länskriminalen) jobbar och tänker, så är det lätt att dra följande slutsats:

De är inte nöjda, inte nöjda alls.

Som i alla förundersökningar är tiden en utslagsgivande faktor. Den är skoningslös gentemot dem som har bråttom, den talar till förövarens fördel, den hjälper till att glömma.

Det är tio dygn sedan Nancy mötte den som avslutade hennes korta liv.

Mördaren kan, via en färd över Öresundbron, ha suttit på Kastrups flygplats tre timmar efter dådet och därefter snabbt försvunnit upp bland molnen. Han eller hon kan dock också finnas kvar här, mitt bland oss.

Någon vet något. Någon har sett eller hört något.

Det är nu – om inte förr – dags att föra samtal med individer i den undre världen, att hota och skrika, att skaka loss varenda tjallare och informatör, att väjda till dem som sällan eller aldrig inte pratar med polisen.

De ansvariga på länskrim arbetar under mycket hård press, även ur ett annat perspektiv.

På sina håll i Angered existerar fortfarande vanföreställningen att polisen inte är direkt intresserad av brott mot medborgarna i det området. Samma villfarelser spreds för övrigt efter Backabranden 1998.

Dessa krafter skulle kunna utnyttja Nancy Tavsan och hennes familj som ofrivilliga symboler för det svenska rättssamhällets svagheter och orättvisor.

Sanningen är kanske snarare den att om vi någonsin skall få ett svar på denna mordgåta, så behöver nog personer i Hjällbo bidra med avgörande pusselbitar – och det kvickt.

Annars är teknisk bevisning, fingeravtryck alternativt DNA-träffar på den omskrivna magnumbuteljen Pommac eller ledtrådar via mobil- eller datortrafiken, det enda att hoppas på.

Glöm inte att om ett par veckor är Nancy bara ett fotografi på Internet och på polisutredarnas skrivbord. Sedermera vandrar hennes tummade mapp vidare till Cold Case-gruppen.

Kommissarie P-O Johansson har nämnt att spaningsroteln har "några tunga ryggsäckar att bära". I dagsläget verkar risken vara betydande att Nancy Tavsan förvandlas till ytterligare en.