– Pappa har du skrivit artikeln i tidningen, frågade Agnes, som har en tämligen vag uppfattning om mina uppgifter på GP. På sexåringars vis tror hon, några år till åtminstone, att det är fullt möjligt att pappa har skrivit samtliga artiklar i tidningen.

För sexåriga Agnes och mig är det inte bara i dag som är Fars dag, nästan alla dagar är Fars dag, dagar då man får veta att man är bäst i världen, kan allt och är reservationslöst älskad. Kanske något överdrivet men likväl behagligt. (Agnes är dessutom noggrann med genusperspektivet. Mamma är minst lika bra.)

Jag passar på att njuta för jag vet att det kommer en dag då man "förvandlas från superhjälte till supertönt", som Lars Berge uttryckte det i en krönika.

– Så pappa vad skall du skriva om, fortsatte Agnes.

– Kanske om fotboll, svarade jag.

– Men det är ju inget skoj. Du skall skriva om goosedjur, leksaker och hela världen, bestämde Agnes.

Det får nog trots allt bli om fotboll och då handlar det sannerligen inte om goosedjur.

Först grattis, AIK! Det var säkert välförtjänt, det säger experterna. Men för oss göteborgare var det en trist dag. IFK missade guldet och Öis förpassades till superettan. Och för alla som gillar fotboll bör "finaldagen" ha varit, i varje fall delvis, trist. För det var ännu en dag där proportioner förvreds och gränser för anständighet och rimlighet passerades.

Två miljoner kronor i extra kostnader för polisinsatser – och ändå räckte det inte för att hindra AIK:s supportrar från att storma planen efter slutsignalen. Nästan en miljon kostade det IFK Göteborg att stärka säkerheten. Att IFK betalar är rätt och klokt av dem. Men att skattebetalarna, alla göteborgare, skall behöva betala stora belopp för en fotbollsmatchs skull är inte rimligt, lika lite som att Göteborg under en halv dag skall påminna om en stad under belägring.

Men vår stad var belägrad:

"Vi åker till Göteborg för att vinna SM-guld men vi är också beredda på ett fullskaligt krig. Firman Boys med undergrupper reser med full styrka till Göteborg...och vi kommer att leda styrkorna nere i Göteborg...Vi kommer ner till en stad som hatar oss och vill oss illa. Det är 100 % ömsesidigt. Ert hat gör oss starkare...Det handlar om hatet mot IFK och hela Göteborg...AIK tills döden skiljer oss åt...HATA HATA HATA Göteborg".

Detta stod att läsa på Sverigescenen, hemsidan för Firman Boys, förra lördagen. Några dagar senare skrev Firman:

"Godmorgon Göteborg. När vi nyktrat till skall vi berätta allt om guldfesten. PS Exakt hur ont gör det i arslet i dag!? Mvh Svenska Mästarna"

Firman Boys är inte de svenska mästarna AIK, inte heller den officiella supporterklubben Black Army. Det är viktigt att poängtera. Men de är AIK-anhängare, som förstör för sin klubb, för andra klubbar och för fotbollen – de är aggressiva våldsverkare drivna av hat, inte av kärlek till sporten.

Klubbarna kan inte ensamma komma till rätta med problemen. Såväl Fotbollförbundet som politikerna måste hjälpa till att hitta metoder att möta hatet och våldet. Det lär nämligen bli svårt att få skattebetalarna att bekosta massiva polisinsatser och sönderslagen egendom vid varje högriskmatch. Och intresset för fotbollen kommer att minska betydligt om man inte lyckas göra de stora matcherna till fester i stället för hatfyllda minikrig.

Som åttaåriga Alice skräckslaget sa när vi åkte genom det belägrade Göteborg på matchdagen.

– Lova att vi inte går på fotboll, lova att ingen i familjen nånsin gör det!