Sällan har ambulans, polis och räddningstjänst varit mer i fokus än denna höst. Brinnande bilar, ambulanser som kommer för sent, kritiserade polisinsatser.

Min kollega Snezana Bozinovska har avslöjat stora brister i ambulanssjukvården. De närmast ansvariga tycks otroligt nog ta saken med ro. Kanske är det svårt att erkänna organisatoriska fel. För det är här det brister.

Ibland säger polisen vid större insatser: "Det kan verka lite rörigt, men vi vet vad vi håller på med".

Jag har varit benägen att tro på detta. Men det var innan jag träffade forskarna Eric Carlström och Johan Berlin. De har i två år studerat samarbetet mellan blåljusorganisationerna.

Det här är två forskare som verkligen varit ute i skiten: bränder, röklukt, blod, skottsäkra västar, plåtklippning, slagsmål och larmsamtal.

Deras slutsats är att blåljusorganisationerna inte lyckats få till någon samverkan.

I Sverige finns det ledningspersonal från tre likställda organisationer som lyder under varsin huvudman. Räddningstjänsten är kommunal, ambulansen hör till landstinget och polisen är statlig. Dessutom finns SOS Alarm som är ett bolag med visst vinstintresse.

- Staten och kommunerna har inte kommit överens sedan 1500-talet, säger Eric Carlström. Nu ska de göra det på 90 sekunder.

Vem tar befälet vid en större insats? Det är frågan. Oftast den som kommer först på plats. Men det händer att polisen ställer sig på ett ställe och räddningstjänsten på ett annat. Sedan pågår "arga-leken-kamp" en stund.

Och ibland går informationen mellan insatsgrupperna via de olika ledningscentralerna. Viktiga meddelanden försenas flera minuter.

Vid en vardagsolycka kan det vara bra att var och en gör sitt. Alla är stenhårt fokuserade. Men det kan också utvecklas en ofelbarhetskultur. Man vill göra intryck på varandra.

Räddningstjänsten är bredast av de tre organisationerna och är duktiga på att hugga i och kliva över gränser. Polisen och sjukvården är smalare och håller sig på sin kant.

Då och då drar det ihop sig till stora "samverkansövningar", gärna med mycket rök och omkullvälta bussar. Här tränas allt utom samverkan, enligt forskarna.

De ger inte mycket för dessa övningar: "En man har stått vid en brytpunkt 70 procent av tiden, gjort en insats 10-15 procent av tiden och resterande tid ätit korv med bröd".

Jag tycker att denna forskningsrapport borde vara obligatorisk läsning bland ansvariga - i kommuner, landsting och stat.

Och för dem som inbillar sig att blåljusen alltid är att lita på. Vi godtrogna.