- Här kramas vi, säger Sheila De Vaughn, som tidigare har varit ordförande i Boa, föreningen för Brandoffrens anhöriga.

Många av besökarna känner varandra och för dem är långa tysta kramar självklara. Det är så man delar sorgen och minns vad som hände för exakt elva år sedan.

Sheila har köpt in två buketter. En som står utomhus vid konstverket längs gatan med namnen och en som står inne vid bilden av änglarna.

- Boa köper in. Så har vi gjort varje år. Det första åren var det för sorgen, men nu är det för att ha ett ljust minne, säger Sheila.

Hon har valt en bukett i höstens varma färger, för det är med varma känslor som hon tror att anhöriga vill minnas sina ungdomar.

Nytt för året är att fotografierna av de omkomna helst ska vara i samma storlek. Samtliga foton vilar på svarta hyllor. Mässingsskyltar med namn på alla döda är beställda, vilka nu långsamt kommer på plats.

Samia och Jonas Asri ser sig runt i lokalen. De har hört att lokalen är öppen och Samia vill gärna visa upp lokalen för sin make. Han är uppvuxen i Marocko och där hörde man inte talas om branden för elva år sedan.

Samias två äldre syskon kände några av dem som arrangerade diskoteket för elva år sedan. Hennes bror var på väg till festen, men blev försenad och hann inte fram förrän branden hade startat.

- Det är viktigt att den här lokalen finns. Den är jättefin, lugn och harmonisk. Man fylls av sorg självklart. Jag tänker på hur det skulle varit om alla de hade funnits kvar, säger Samia.