Så formulerade Ynge Kalin, med adress ärkebiskop Anders Vejryd, i går förmiddag sina farhågor för kyrkans framtid – om förslaget att viga homosexuella par antas i dag.

Karlstadsbiskopen Esbjörn Hagberg yrkade avslag och deklarerade att han sörjde en kyrka som i stället för teologin valt politikens väg.

Debatten vägde i övrigt tämligen jämnt mellan för och emot men påfallande ofta kritiserade talarna det närmast kuppartade sätt som förslaget senast kommit fram på liksom skälen för brådskan: att kyrkan vill behålla sin rätt att viga älskande par till äktenskap.

Göteborgs biskop Carl Axel Aurelius ville för sin del slippa det uppdraget, ville se en tydligare bodelning mellan myndighet och kyrka.

Naturligtvis citerades Bibeln. Lika naturligt hänvisades till kyrkans inte särskilt ärofulla historia där samma skrift använts till att försvara slaveri, manlig överhöghet eller motstånd mot kvinnliga präster.

Och naturligtvis hävdade flera talare att urkunden måste tolkas mot sin samtid, att en folkkyrka som vill vara befolkad inte får stänga ute utan måste gå i takt med den allmänna opinionen – och nu var det dags att ”sätta ner foten”

Andra varnade för allt för relativa resonemang. Kristina Töyrä undrade retoriskt vad nästa steg blir:

– Hur många får man gifta sig med?

En av de varmaste applåderna fick Anna Karin Hammar som motiverade sitt ja till samkönade vigslar i sju punkter.

Bland annat:

• Äktenskapet är ett stöd åt alla som vill leva i trohet, ett vindskydd för kärleken.

• Tron på Jesus Kristus innebär Guds solidaritet med alla sargade och förtryckta, de HBT-personer som fördöms, förföljs och kriminaliseras i många av världens länder.

• Alla livsavgörande beslut kan fattas med hjälp av aposteln Paulus: Nu består tro, hopp och kärlek. Och störst av dem är kärleken.