Att Vita Käppens Dag, som i år infaller på torsdagen, uppmärksammats i Sverige i över tio år har inte gjort det lättare för synskadade att röra sig på stan. Tvärtom. Stan har blivit farligare.

Det hävdar ombudsman Anders Jolsby på Synskadades Riksförbund:

– Allt oftare lämnas gatu- och fasadarbeten oskyddade. Det kanske inte alltid leder till svåra skador, men det är en mycket otrevlig upplevelse att plötsligt kliva ner i ett hål i gatan eller slå huvudet i en stege lutad mot en vägg. Det skapar otrygghet.

Andra förändringar av stadsbilden upplevs av normalseende vanligen som förbättringar, till exempel gårdsgatorna med sitt myller av folk, serveringar och reklamskyltar, men med trottoarerna försvinner också den kant som de vita käpparna orienterar efter.

– Allt färre synskadade vågar gå ut utan ledsagare. De håller sig hellre hemma, säger Jolsby.

Varje ljus- och ljudreglerad korsning som ersätts med en rondell är också en ökad risk som isolerar dem som inte kan se. Näst i tur står Munkebäcks torg.

– Där kommer det att bli gôrsvårt att ta sig över, säger Jolsby. Att i det trafikbruset höra var bilar, bussar och spårvagnar är och veta vad man har att rätta sig efter är närmast omöjligt. Det blir som på Korsvägen.

Andra stora platser där gångtrafik samsas med både bilar och kollektivtrafik – Drottningtorget, Järntorget, Redbergsplatsen, och Hjalmar Brantingplatsen – rensas för renhållnings- och snöröjnings skull på sådant som de synskadade behöver för att veta var de är och hitta rätt. Stora köpcentra som Backa och Bäckebol saknar också orienteringsmöjligheter.

På SRF fruktar man äldreboomen som är på väg. Fler äldre som i högre grad drabbas av synskador kommer att ställa stora krav på offentlig ledsagning. Behovet har redan ökat, trots att många i första hand tyr sig till anhöriga för stöd, hävdar förbundet.

Planerare Beata Löfmarck på trafikkontoret har arbetat mycket med säkerheten för funktionshindrade. Hon förstår de synskadades ökade osäkerhet men hävdar att den inte är helt befogad. Rondeller innebär exempelvis ökad säkerhet för alla, också för synskadade, när bilisterna tvingas sänka hastigheten:

– De synskadade hör att bilen stannar, men vet inte om det är för dem eller för någon annan och känner sig ändå otrygga. Vi är medvetna om detta men har inte hittat lösningar ännu.

Ännu så länge har de senaste åren bara ett par allvarliga olyckor inträffat, som med 77-åriga Karin Olsson den 6 augusti i år. Hon hade tidigare på dagen varit hos frissan, men vad hon hade i stan att göra senare minns hon inte.

Karin har inte heller något minne av skräcken när marken bara försvann under henne eller smärtan när hon först slog i kajkanten och sedan i Vallgravens botten tre meter ner eller hur hon sen satt i det grunda vattnet och pratade med räddningstjänstens mannar:

– Det är ett tomrum till dess jag vaknade upp efter ett par veckor, säger hon i sin säng på Gråbergets sjukhem.

– Jag rotar inte i det men folk har berättat för mig att jag ramlat i Vallgraven.

Karin Olssons brukade klara sig – utan att besvära färdtjänsten. Ledsynen räckte för buss och spårvagn. Hjälpsamma medpassagerare fanns att fråga.

Och – sedan sju-åtta år – den vita käppen som stöd.

– Hon var självgående även om det kunde ta hela dan att göra ett litet ärende. Hon kom ut, säger andra dottern Marina Andersson.

Vid Basarbron fick Karin Olssons vardagstillvaro ett abrupt slut. En säkerhets- kätting mellan två stenstolpar hade lossat; hon märkte det inte, käppen nådde den inte på marken.

Ambulanspersonalen uppfattade inte skadorna som allvarliga; i polisrapporten och i GP:s artikel nästa dag beskrevs de som lindriga.

Men det var allvarligt. Bäckenet hade brutits på flera ställen, liksom två revben och en ryggkota. Brotten hade vållat mycket svåra inre blödningar. Karin var nära döden.

I tio dygn låg hon nedsövd i respirator på Sahlgrenskas intensivvård innan hon flyttades till Östra. Där ersattes slangen genom munnen med slang genom ett hål strupen.

– Då kom hon sig sakta, berättar Marina. Mamma kunde börja öva på att andas själv.

När Karin klarat andningen på egen hand i ett dygn flyttades hon till ortopeden i Mölndal. Där fick hon öva sig att gå, klädd i stålkorsett.

I förra veckan flyttades Karin Olsson igen, nu till korttidsboendet på Gråbergets sjukhem. Nu kan hon med assistans av personalen och stålkorsetten på gå korta stunder stödd på rullator.

Det frestar på:

– Ibland blir jag väldigt arg. Då kan jag svära åt saker. Men det går över.