Vad ska du göra i helgen?

- I helgen ska jag på en utställning i Gustavsberg - Värmdökonstnärerna ställer ut.

Vad var ditt stora offentliga genombrott, tror du?

- Där de flesta nog började se mig, var i Det var då, en SVT-serie som kom 1989 och gick i 24 avsnitt. Då fanns ju nästan inga tv-kanaler, plus att det här var en storsatsning från SVT. Så det var många som tittade på serien.

Väldigt många förknippar dig som Sunes mamma, i Sunes jul.

- Den rollen kan man inte komma ifrån. Det är roligt, men det är inget jag själv går och tänker så mycket på faktiskt. Men det var en mamma en gång, i en affär, som jag minns. Vi stod i kö i en klädaffär, och hon skulle precis betala när hon vände sig om och sa "åh nej, inte du!". Då tänkte jag "nej okej, förlåt då". Då sa hon att de där Sune-filmerna går på dvd hemma hos henne om och om igen. Hon sa att hon kände sig nästan förföljd av mig – och så stod jag bakom henne i affären också, haha.

Är det någon film som går om och om igen hemma hos dig?

- Jag älskar Pedro Almodóvar, så om det är så att jag ska slänga på en dvd så tar jag någon film av honom. Men det är ingen speciell film jag ser om och om igen sådär. En film jag alltid brukar tipsa till folk är Funny Bones. Det är en fantastisk film om vad komik handlar om, om en som försöker hitta det roligaste skämtet.

Vilken är din senaste stora investering?

- Det är i sådana fall mitt hus i Bulgarien, vid Svarta havet. Det är en stor investering.

Varför just Bulgarien?

- Jag tror det är svårt att sätta ord på det. Jag har rest väldigt mycket, och det är få ställen där jag inte bara trivts utan känner mig hemma, men i Bulgarien har jag en sådan där hemmakänsla. När jag är där går jag runt och flinar som om jag har en galge i munnen, du vet, man ler ett sådant där fånleende.

Har du fått något stort hjärnsläpp som du minns?

- Jo, jag var ute på en föreställning, bland annat med en Göteborgsrelaterad skådis, Bengt Bauler. Det var en riksturné, med en pjäs av Jonas Gardell. Plötsligt när jag står på scenen och skulle ha en lång monolog får jag ett hjärnsläpp. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra, så jag bara stod där. Men tack vare att Bengt stod i närheten, och begrep vad som hänt så räddade han situationen. Han gick in på scenen och vi fick improvisera en stund. Det var bara tomt, ibland blir det ju så. Det som känns som flera minuter tar egentligen bara några sekunder.

Har offentligheten inneburit någon väsentlig skillnad för hur du lever ditt liv?

- Ja, det klart, allt man gör påverkar ens liv. En del säger att de är precis samma gamla person som innan de blev kända, men det tror jag är ljuga för sig själv. Jag tycker det vore trist om folk säger att jag var precis samma person som jag varit hela tiden – för det är jag inte. Jag har ju gått igenom en massa roliga och sorgliga saker under åren, som har påverkat mig. Men jag ser mest positivt på kändisskapet.

Hur menar du då?

- Jo, för då får jag ju utmana mig själv. För som en offentlig person måste jag vara på ett visst sätt, alltså, det gäller att ta ansvar för sitt tyckande och tänkande. Det tror jag är den stora saken för de som blir kända. Till exempel när någon har läst något om mig och kommer fram till mig på stan och säger till exempel "jag ska göra samma sak".

Hade du en klar bild redan från början om vilka vägar du ville att din karriär skulle ta?

– Nej, det har bara rullat på, och jag försöker hela tiden fråga magen, hjärtat och hjärnan: "Känns det kul?". Det är viktigt att man verkligen ifrågasätter, det vill säga inte bara med hjärnan – "är det här bra för mig karriär" – utan även om man mår bra av det. Och ju äldre jag blir desto klokare blir jag i att ta beslut. Det är inte bara viktigt att manuset är bra, utan även sammanhanget – att arbetskollegerna är bra, och så vidare.

Du håller föredrag också. Vad brukar det vara för inriktning på dem?

– Jag föreläser mycket om oss människor och hur vi tänker, och var rädslan tar oss. Alltså rädslan till förändring. Rädslan tar oss ingenstans. Jag pratar också om vad mod är, modet att leva och att kliva ur sin trygghetszon – att göra det man vill i livet. Det är intressant, och jag märker många gånger när folk pratar så har de ofta alibin för att slippa utvecklas. Man hör att egentligen vill de saker "men…". Det är intressant att se varför man sätter sig i livets väntrum.

Och så skriver du böcker – dels barnböcker och dels en roman som du skrivit på i somras. Vad handlar den om?

- Den handlar om en kvinna i Stockholm. Hon lever som många gör nu, lever som singel, och har ett ganska trist liv – tycker hon själv. Men när hon via Facebook träffar Pura förändras hela hennes liv. Det blir spännande, hon blir sedd, hon gör resor och mycket händer. Det handlar om vad som får en människa att göra onda saker men med godhetens förtecken. Det är en riktig feelbad-bok men jag hoppas att mitt komiska öga får vara med ibland också.

Annars deltar du i På Spåret i höst, som den här säsongen samlat många av de gamla mästarna. Du vann 1999 med Peter Harryson och 2002-2003 med Tommy Engstrand. Hur känns det att vara med nu?

- När de frågade mig så kändes det ju trevligt, och eftersom det bara är mästare så gör det inget om man åker ut, haha. Sedan är det verkligen avgörande också vilka frågor man får.

Är du nervös?

- Det är faktiskt mest roligt, men faktum är att när jag var yngre var jag alldeles för mycket av en tävlingsmänniska. Till exempel när jag var liten kunde jag gråta och vara helt förstörd om jag inte vann. Men jag har släppt det där allt mer, och jag känner nu innan På Spåret att "det här ska bli väldigt trevligt", och så får man se hur många hjärnceller som gått i pension. Jag kommer inte att dö om jag förlorar.

Hur förbereder du dig? Läser du på?

- Nej det går inte, man får hoppas på det bästa. Det är väl mycket så att Tommy (Engstrand) och jag kan olika saker. Vi kompletterar varandra bra.

Vilka är dina starkaste kunskapsområden?

- Jag är nog inte någon jätteexpert på något så som Tommy är på sport. Men jag är till exempel väldigt intresserad av historia. Och innan jag blev skådis pluggade jag idé- och lärdomshistoria och konsthistoria, så klart jag har intresse av det. Och teater har jag väl i viss grad ett hum om. Sedan är det så att jag läser mycket. Jag älskar att se dokumentärer och läsa faktaböcker, och tror jag kan lite av varje. Jag har en ständig nyfikenhet, för allt möjligt.

– Något jag inte kan någonting om är motorer och bilar. Jag är en som åker till verkstan och säger "hon mår inte så bra", och så försöker jag tala om hur bilen låter.