Bara tanken på att sitta isolerad i en cell i 4000 dagar får mig att rysa. Det är en nästan ofattbart lång tid.

Under de 4 000 dagar som min storebror har suttit inspärrad har jag hunnit bli pappa, två gånger. Jag har bytt jobb, flera gånger. För 4000 dagar sedan hette Sveriges statsminister Göran Persson. Det Öis jag älskar tränades av Erik Hamrén. Google höll precis på att gå om Altavista som den största sökmotorn. Facebook fanns inte. Och inte Twitter, YouTube eller SVT Play. Barn som föddes när Dawit fängslades har precis börjat gå i femman.

Kampen för att uppmärksamma min brors öde har inte varit lätt. Till en början ville ingen lyssna. Jag minns hur tidning efter tidning slängde på luren i örat på mig när jag bad dem skriva om vad som hänt honom. Avsaknaden av empati fick mig att känna mig så liten. Hur kunde journalister inte bry sig om att en av deras kollegor hade fängslats för att ha utövat den rättighet som var deras eget levebröd?

Redan efter 48 timmar borde Dawit ha åtalats eller släppts fri. Nu har det gått 4000 dagar men regimen har fortfarande inte ens orkat presentera några officiella misstankar. Ingen av de många andra journalister och parlamentsledamöter som delar Dawits öde har åtalats eller släppts. Flera av dem har dött.

I sitt Nobeltal i Oslo sa Aung San Suu Kiy: ”Att bli glömd är att dö en smula”. Därför ser jag det som min skyldighet att vara Dawits röst så länge han har berövats sin egen; för att aldrig låta honom glömmas. Om diktaturen hade fått sin vilja fram, hade han varit glömd för 4000 dagar sen.