Vad ska du göra i helgen?

- Jag kommer att tillbringa den lugnt i bostaden, precis som förra helgen. Jag har varit hemma i stort sett hela sommaren i sviterna av en operation jag gjort. Jag hade en utväxt på hälbenet som jag var tvungen att ta bort, den nötte igenom hälsenan. Det har lett till att jag också överbelastat ett knä, så nu går jag på kryckor och måste ta det ganska försiktigt tills det läker.

Du lägger en del av din fritid på Twitter och har närmare 17 000 följare och ett flitigt flöde. Vad betyder Twitter för dig?

- Nja, inte så mycket. Det är en plattform där du kan säga saker på ett lite ledigt sätt och det finns ju en viss konversation med andra användare som kan vara spännande. Tyvärr tar folk mig som expert inom alla områden så fort jag skriver något. Det verkar som man som hockeyexpert inte får tycka någonting om andra områden. Man är aldrig privatperson. Det kan vara lite tråkigt.

Bara under det senaste dygnet har du kallat Gomorron Sveriges kulturpanel för patetisk, skojat om att Pia Sundhage blivit kapitalist och twittrat att "det alltid är något med Zlatan" i samband med hans senaste skada. Var kommer alla åsikter ifrån?

- Jag tror väl att alla har åsikter om saker de stöter på i samhället. Sedan har inte alla en plattform att säga dem från. Många upplever mig som mycket seriös, om jag säger något kritiskt tror folk att det är på fullaste allvar. Men det är det långt ifrån alltid. Det där kan man spela lite på.

Tycker du om att provocera?

- Jag tycker om att vara tydlig i mina åsikter. Mellanmjölken är jag inte så mycket för.

Har du alltid varit frispråkig?

- Ja, det tror jag. Det har nog med min uppväxt att göra, jag har alltid fått kämpa. Som spelare ville jag mycket men fick aldrig chansen i elitlagen, sedan blev jag tränare utan att ha varit elitspelare. Eftersom jag inte hade någon fantastisk spelarkarriär att luta mig mot har jag fått ta mig fram genom att markera mig på andra sätt. Det är på både gott och ont. Ibland får man sina käftsmällar, men jag har aldrig ångrat att jag varit frispråkig. Att ångra sig är ett väldigt dåligt karaktärsdrag. Jag har sagt och gjort dumheter ibland, men jag har aldrig lidigt några stora samvetskval. Att ångra sig ligger inte för mig.

Många förknippar ditt namn med en ormincident.

- När jag tränade Djurgården 1986 var vi ute på en tuff marsch på försäsongen. Vi gjorde själva ingen stor sak av det, men snart läckte det ut till media. Jag minns att jag gick på Skeppsbron i Stockholm när jag fick se löpet: "Elitserietränare tvingade spelare äta orm". Det satt överallt i hela Stockholm. Jag tyckte att det var helt osannolikt. Det var ju bara ett vanligt träningsläger, fast det inte var på is. Det fick enorm uppmärksamhet och begreppet - att käka huggorm - har levt kvar bland folk som gillar ishockey. Jag kan inte säga att jag är stolt över det, men om man sätter avtryck har ledarfunktionen haft en funktion. Då har jag ändå bidragit med mitt ledarskap till att sätta avtryck i idrottshistorien.

Åt ni verkligen orm?

- Den frågan har en fantastisk förmåga att ständigt poppa upp. Jag vill gärna låta folk sväva i ovisshet genom att jag aldrig talar om exakt vad som hände. Då får folk göra sin egen bild, storyn kan bli hur galen som helst och det tycker jag är lite roligt. Därför fortsätter jag att säga; jag håller myten levande.

Vad finns det mer för myter om dig?

- Att jag är så hård och tuff. Jag är inte en hård människa i botten. Men i rollen som idrottsledare måste du ibland ikläda dig den rollen. Du måste vara hård mot de hårda och mjuk mot de mjuka. Många ledare i idrotten är hårda mot de mjuka, det är oftast lättast att bänka den spelare som aldrig klagar. Men den spelare som går till media och säger "vilken idiot till tränare" krävs lite mer för att bänka. Jag tror att jag har varit hård mot lyxlirarna, jag retar mig på glidare som har alla förutsättningar, men som inte tar chansen. Sedan har jag försökt stötta de som inte gjort så mycket väsen av sig men som förtjänar beröm. Men absolut, nu i efterhand tycker jag att jag varit för hård ibland. Jag kanske borde ha kompromissat lite mer i vissa lägen, jag nog varit lite fyrkantig emellanåt.

Du har sagt att du upplevs som sur och hård på grund av ditt utseende.

- Jag har mungipor som hänger och ögon som är väldigt genomträngande. Jag har alltid haft skägg och varit lite buskig i ansiktet. Jag ser väldigt arg ut. Eftersom jag också fått den imagen så har nästan varje bild på mig i media under de senaste 40 åren haft den karaktären.

Är det något du tänker på, försöker du le oftare?

- Min fru säger till mig hela tiden att jag ska le mer. Jag tänker sällan på det själv, men jag ser ju i spegeln att jag ser väldigt bister ut ibland utan att jag innerst inne känner mig som det. Det kan jag inte rå för. Men jag kan också ha nytta av det. Om jag sitter i ett styrelsemöte, tar snacket med den tuffa spelaren eller vill framföra en åsikt i teve så kan jag ta på mig det bestämda utseendet. Det kan vara bra att ta till ibland.

1991 till 1994 tränade du Frölunda. Efter en bra start stormade det rejält kring dig den sista säsongen, vad tänker du om den perioden nu?

- Vi hade höga krav på oss men åkte ned i allsvenskan. Eftersom Frölunda är fritt från konkurens i Göteborg tror man är bättre än vad man egentligen är. När det kom in en stockholmare som talade om det för spelarna, samtidigt som det gick dåligt sportsligt, så var det en grogrund för att det skulle sätta igång massa snack. Jag hade gjort åtgärder i laget, lyft fram vissa och bänkat andra. Det ledde till att jag blev kritiserad internt av spelarna och det läckte ut i tidningen. Det var också mycket intriger och skit inom klubben där folk stred om olika positioner. Styrelsen och vissa spelare ville inte ha kvar mig och i stället kom det in andra människor och försökte ta över makten. Det var mycket snack, en tung period och en svår situation att arbeta i. Men sedan gick vi ju rakt igenom allsvenskan utan någon förlust och gick upp igen.

- Jag har alltid försökt bita ihop och köra på. Min svaghet är att jag är dålig på att kompromissa. Det kanske jag borde ha gjort ibland för den stora sakens skull. Jag har stått fast vid mina uppfattningar hårdare än vad som gagnat helheten. Men det är väl en personlighetsfråga, jag är inte den som sopar under mattan och går vidare.

Trots den tunga perioden i Frölunda valde du och din fru Kristina att flytta från Dalarna till Göteborg för snart tre år sedan. Varför?

- Alla barnen gick i skolan i Göteborg när jag tränade Frölunda och nu bor två av våra döttrar kvar här med sina familjer. Min fru är också från västra Sverige, så vi har flera kopplingar till staden och trivdes bra när vi bodde här senast. Därför flyttade vi.

Hur ser ditt arbetsliv ut nu?

- Jag står på lite olika ben. Jag kommenterar hockey på teve, skriver krönikor och håller föredrag. Jag hjälper också idrottsmän på lite lägre nivå i till exempel hockeyallsvenskan. Jag följer deras karriär ungefär som en mentor och hjälper dem som rådgivare och förhandlare. Det är ofta spelare som inte har allt förspänt och inte vet hur de ska ta sig vidare. Sådant intresserar mig eftersom jag själv var i den situationen som ung. Jag vet hur jag kände det när mina kompisar åkte in till Djurgårdens träningar, medan jag gick till kvarterklubben Havsvinden. Det var också kul, men jag fick aldrig chansen. Jag var ganska duktig i fotboll, handboll och friidrott, men det var aldrig någon som hjälpte mig och berättade vad jag skulle satsa på. Jag har fått kriga själv för att komma dit jag kommit. Därför vill jag gärna hjälpa andra i samma situation.

När la du din spelarkarriär på hyllan?

- När jag var 22 år drabbades jag av en släng av TBC. Livet lekte och så plötsligt låg jag på sista stationen på Söderby sanatorium. Då stannade allt upp ett ögonblick. På avdelningen dog folk runt omkring mig. Du visste inte om människorna du nyss umgåtts med skulle leva dagen efteråt. På nätterna rullade personalen ut dem som dött. Det var väldigt dramatiskt. Den sjukdomen tvingade mig att sluta med min aktiva bana som spelare och satsa på tränarkarriären.

Du har inte tränat något lag sedan 2008, längtar du tillbaka till båset?

- Nej, jag har varit tränare i 41 år och jobbat på alla nivåer. Jag har inte riktigt den hungern längre. Jag har tackat nej till några anbud, bland annat fick jag en förfrågan om att bli förbundskapten för Islands landslag här om året. Men man ska aldrig säga aldrig. Det kan komma något intressant förslag som jag inte kan tacka nej till. Tillfredsställelsen man får av att vinna med sitt lag och smärtan man känner av att förlora, de upplevelserna får du på få ställen i övriga livet.

Är du en intellektuell människa?

- Njae, det tycker jag nog inte. Frågar du en ishockeymänniska kanske de skulle tycka det, men frågar du kulturpanelen på SVT så svarar de nog nej. Jag gillar mycket annat än ishockey, jag är intresserad av personer, historia och sammanhang. Idrott är inte en öde ö i samhället, det påverkar och påverkas av andra saker. Jag samlar också mycket, gamla matchprogram, hockeybilder, idrottslitteratur och vykort. När jag börjar trappa ner mer vill jag lägga mer tid på att läsa och resa. Jag funderar bland annat på att gå en språkkurs i kinesiska och resa dit.

Slutligen, hur kommer det att gå för Frölunda i år?

- Jag tror det går ungefär som vanligt. Göteborgarna är väldigt bra på att glömma snabbt. Så fort de vunnit en match är allt frid och fröjd. Den kortsiktigheten är Frölundas värsta motståndare. Jag tror de får ett ganska tufft år, de gör det okej, men inte lika bra som många förväntar sig. Göteborgare är bra på att lämna bekymren bakom sig. Det är på både gott och ont.