Blinda cyklade Göteborg-Uppsala
Att som blind cykla funkar. Men att ta tåget eller bussen är desto svårare, enligt en grupp synskadade som tog cykeln till Uppsala.
- Jag såg vår röda följebil framför mig hela tiden och det var bara att cykla efter. Jag var nervös för att det skulle finnas många andra röda bilar längs vägen, men det gick bra, säger Catarina Ahlquist.
Hon har ingen syn på ena ögat, fem procent på det andra. Till vardags är hon ombudsman för Unga Synskadades västra distrikt som arrangerat cykelresan i protest mot vad de upplever som brister i kollektivtrafiken.
• Dålig ledsagning för synskadade i kollektivtrafiken
• Bristfälliga eller obefintliga hållplatsutrop på de flesta landsbygdslinjer i busstrafiken
Catarina Ahlquist cyklade på en vanlig cykel medan de helt utan syn trampade sig den nästan femtio mil långa vägen på tandemcykel tillsammans med ledsagare.
Tolv dagar
Resan tog tolv dagar och avslutades med föreningens årsmöte i Uppsala i helgen.
- Vi cyklade hela vägen Göteborg-Uppsala och jag känner mig väldigt trött i bena nu. Den enda incidenten var några punkteringar, men det händer ju alla, säger hon.
De har försökt ta sig på skogs- och mindre landsvägar men enligt Catarina Ahlquist fick man också ta mer hårt trafikerade vägar och då kunde biltrafikanter inte alltid visa sina bästa sidor.
- Vi har haft en skylt på vår följebil om att vi är blinda och en del har varit väldigt positiva, skruvat ned rutan och ropat positiva saker. Andra har blivit irriterade, ibland förstår jag dem när vi hindrat trafiken, de har skrikit "cykla på cykelbanor ni förstör säkerheten". Men det är ju för att nå ut till allmänheten och kollektivtrafikbolagen som vi gör detta, att vi behöver cykla till Uppsala för kollektivtrafiken är inte tillgänglig för oss.
Har ni hört något ifrån kollektivtrafikbolagen?
- Västtrafik hörde av sig och berättade att ledsagningen fungerar på Göteborgs central. Det gör den säkert många gånger, men problemet är att den måste fungera överallt; också på mindre ställen. Det gör den inte i dag., säger Catarina Ahlquist.
- Personligen är mitt största problem att gå på en spårvagn, som i Brunnsparken, och inte ha en aning om vilken det är och vart den ska. Det har verkligen hänt att man hoppat av en vagn på fel hållplats för att inga utrop görs. En sen kväll är det inte alls roligt.






















