Det är filmaren Bo Harringer, med hjälp av Enver Ramirez och Iman Bayat, som gjort filmen. Tre överlevande skildras: Shirin som förlorade sina båda systrar, Nebil, en av festarrangörerna, och Danijel, som blev svårt brännskadad.
Se också:Vill inte vara brandoffer längre
63 ungdomar dog i branden, fler än 200 skadades. En av dem var Rozbeh Aslanian. Han var 19 år den där festkvällen 1998, idag är han 36. Och han har verkligen gått vidare, säger han.
- Jag tror att jag satte punkt efter tioårsdagen av branden. Jag ville inte vara "brandoffer" längre. Vi var några som hade varit med mycket i medierna och på ett sätt hade det varit bra, jag hade fått älta och prata. Men jag kände mig också lite stigmatiserad. Nu ville jag ha en annan identitet.
De psykiska effekterna efter traumat under brandnatten satt dock i länge, berättar han.
- Fram till för ungefär fyra år sedan kunde jag få panikångest och flashbacks. Jag hade en kompis som blev mördad – det satte igång en psykisk väldigt stark kedjereaktion. Om jag var med om traumatiska händelser väckte de det gamla traumat igen. Men nu gör de inte längre det. Jag är inte heller lika överdrivet orolig för mig själv och för mina närstående som jag var i många år.
Rozbeh Aslanian har dock kontakt med många andra som överlevde branden, eller som på annat sätt är berörda.
- Ja, vi är som en liten familj, det går inte att komma ifrån. Det finns ett band som är starkt även om det inte är lika intensivt längre.
På årsdagen förra året höll han tal för BOA:s räkning, föreningen Brandoffrens anhöriga, vid brandplatsen på Backaplan.
- Flera av de överlevande hade med sina barn och jag anknöt till det i talet. Jag sa att jag uppskattar att de för vår historia vidare, för branden är inte bara vår historia, utan även stadens.
Han ser, säger han, att alldeles för många av dem som var med fortfarande mår väldigt dåligt.
- En del lever som jag numera, vanligt Svenssonliv. Men alldeles för många är utanför samhället.
Han ska absolut se filmen, säger han. Vi pratar om titeln, Hat och försoning. Rozbeh Aslanian kände de fyra unga männen som dömdes för mordbranden, de var inte nära vänner men umgicks i samma kretsar.
- Länge kände jag nog hat mot dem, säger han. När jag var som olyckligast såg jag dem som orsaken till min olycka. Men nu tänker jag mer: det var en olyckshändelse. Det är klart att det inte var deras mening att ta död på så många. Man får vara lite ödmjuk inför det. Men visst, det är klart att de har ansvar för att de borde ha vetat bättre.
Innan han hinner få frågan om försoning råkar han berätta om hur han för några år sedan träffade på mamman till en av de dömda. De kom i kontakt genom hennes yrke, och han blev alldeles kall när hon berättade vem hennes son var.
- Men jag såg till att träffa henne igen sedan. Vi pratade aldrig om branden, att jag varit med eller att hennes son varit inblandad. Jag ville träffa henne igen för jag kände att hon inte skulle behöva bära bördan av vad hennes son gjort, säger Rozbeh Aslanian.
Förmodligen berättade han just där att han försonats med vad som hände natten till den 30 oktober 1998 – och med de inblandade.
Se trailer från filmen Hat och försoning på gp.se
Filmen visas på Bio Roy söndag 11/10 kl 14.00, onsdag 14/10 kl 18.00, lördag 24/10 kl 15.30 samt i SVT på årsdagen av branden den 29 oktober.
Klockan 23.42 den 29 oktober 1998 kom första samtalet till SOS Alarm om brand i Makedonska föreningens lokal vid Backaplan.
Uppemot 400 ungdomar deltog i en privat fest i en lokal som var godkänd för 150 personer.
Brand hade anlagts i stolar som staplats i korridoren som var lokalens nödutgång.
63 ungdomar dog och 213 skadades.
Två år senare fälldes fyra unga män för grov mordbrand. En fick åtta års fängelse, två fick sju år och den fjärde dömdes till tre års sluten ungdomsvård (han var under 18 år då brottet begicks).
