Flera inom handikapprörelsen har reagerat starkt på uttalanden av tekniker och politiker i GP där det sägs att påtryckningar från handikapprörelsen har gjort att fel spårvagnar köpts in (100 procent golvsänkta i stället för 70 procent golvsänkta).
Ett exempel är Jan Ågren, som tidigare jobbade på Göteborgs spårvägar: ”Vi tekniker försöker på alla sätt övertyga styrgruppen om att tiden inte var mogen för genomgående låggolv men jag uppfattade att trycket från politikerna och från handikapprörelsen var så massivt att inga kompromisser var möjliga.”
Anders Westgerd är verksamhetsledare på brukarkooperativet GIL.
–Det är lätt att vältra över problemen på en grupp som redan är marginaliserad. Jag undrar vilka som representerar den mäktiga handikapprörelsen som var så pådrivande att varken tjänstemän eller politiker vågade backa fastän alla misstänkte att Ansaldobredavagnarna var skit, säger han.
Även Kristina Kindberg, tjänsteman på Unga rörelsehindrade, Göteborgsklubben, är kritisk:
–Vi har aldrig suttit med i samtal eller samrådsgrupper om inköp av spårvagnar. Hade vi gjort det, hade vi inte kunnat ha några rent tekniska synpunkter på vagnarna, då vi inte har den kompetensen. Vi har bara önskat att kunna åka som alla andra, säger hon.
GP har sökt representanter för handikapprörelsen som faktiskt fick tycka till om spårvagnarna. Vi har hittat en av dem: hörselskadade Hans Hedström från Lerum. Han åkte tillsammans med en synskadad och en rullstolsburen till Ansaldobreda i början på 2000-talet.
De ingick i en grupp från regionen som jobbade med tillgänglighetsfrågor. Vagnen Hans Hedström tittade på var en fullskalemodell. Han minns att de noga gick igenom den och hade synpunkter.
Framförde ni krav om 100 procent låggolv?
–Nej, vi pratade inte om att det måste vara 100 procent låggolv, men vi ville självklart att vagnarna skulle vara handikappanpassade. Handikapprörelsen hade inte så mycket att säga till om utan tjänstemän och politiker i Göteborg var eniga om beslutet att köpa in vagnarna, säger Hans Hedström.
Leif Blomqvist (S), ordförande i trafiknämnden 2001, ångrar att det blev 100 procent låggolvsvagnar. Han är osäker på orsaken till varför det blev så.
–Jag tror att handikapprörelsen krävde det, men jag kan inte säga att det var så helt säkert. Det är ändå 14 år sedan. I varje fall var det ett starkt önskemål. Däremot reagerar jag på att man skyller på handikapprörelsen. De har all rätt att kräva saker, men ansvaret ligger på beställarna.
Att flera italienska spårvagnar står still på grund av omfattande rostskador är annat som bekymrar handikapprörelsen. Det påverkar så klart alla göteborgare som reser kollektivt, men särskilt rörelsehindrade, föräldrar med barnvagnar och åldringar med till exempel rullator.
I stället har ett antal tjockvagnar satts in och det gör det mer komplicerat att åka med. Anders Westgerd är själv rullstolsburen.
–Jag kan inte åka spårvagn som alla andra. Jag kan få vänta och låta fyra-fem vagnar passera innan jag kan åka med. För många rullstolsburna är det stora problem att komma på de gamla vagnarna, säger han.
Anders Westgerd undrar hur lång tid det ska ta innan rostvagnarna är åtgärdade.
I morgon drar GIL tillsammans med flera andra handikapporganisationer därför i gång en aktionsprotest mot Västtrafik och rostskandalen.
För att visa sitt missnöje kommer flera rullstolsburna att samlas för att protestera. Det är inte första gången GIL genomför en aktion. Förra hösten ockuperade åtta rullstolsburna en spårvagn på Järntorget. I dag tillåts endast två personer med rullstol att gå ombord per spårvagn om dessa platser inte redan är upptagna av barnvagnar eller andra personer i rullstol.
–Vi ville ha en dialog med Västtrafik, man svarade med att skicka polisen, säger Anders Westgerd.
GP har begärt protokoll som handlar om handikapprörelsens synpunkter i samband med spårvagnsköpet. Trafikkontoret svarar: ”Det finns inga särskilda protokoll kring dessa frågor. Om det finns anteckningar ligger de i handlingar som är kopplade till affärs- och driftfrågor och då ingår i avtalet som är sekretessbelagt.”
