Carl Blixt är ansvarig för trygghetsvandringarna i Biskopsgården. De har arrangerats vartannat år sedan 1992 och syftar till att skapa en trygg stadsdel enligt broken windows-teorin:
– Om det är ruffigt och trasigt på en plats kan invånarna känna att staden och myndigheterna inte bryr sig om dem. Därför måste vi hela tiden ligga i framkant och se till att staden är hel och fräsch, säger han.
Identifierar otrygga platser
Bakom projektet står fem bostadsbolag och Västra Hisingens stadsdelsförvaltning. Idén går ut på att man tillsammans med invånarna, polisen, politiker, tjänstemän och olika föreningar under åtta kvällar genomför vandringar i Biskopsgården och identifierar platser som behöver göras tryggare.
– Det kan handla om trasiga gatulampor, tunnlar eller miljöer där sikten är skymd. Vi samlar på oss information som vi senare för vidare till de olika förvaltningarna och berättar vad som behöver åtgärdas. Vandringarna är ett sätt att skapa en kunskapsbas för oss som arbetar i Biskopsgården, säger Carl Blixt.
Inför hösten har man valt lägga fokus på kvinnornas perspektiv.
– Kvinnornas otrygghet i det fysiska rummet är ett problem som behöver belysas. Om det finns platser som kvinnor drar sig för att gå till, måste vi göra någonting åt det. Och då vill vi såklart höra om kvinnornas upplevelser. Därför samarbetar vi exempelvis med föreningen Biskopsgårdens kvinnor, berättar han.
Kritisk till projektet
Men det råder delade meningar om huruvida Biskopsgården är en trygg stadsdel eller inte, och för vem. Om projektet överhuvudtaget kommer att göra någon skillnad för invånarna ifrågasätts också.
Av de femton deltagare som kommit för att vara med på informationsmötet inför höstens vandringar beskriver flera av de unga kvinnorna att de känner sig trygga i stadsdelen där de vuxit upp.
– Om man kommer härifrån känner man ju till de flesta här. Om jag ser ett gäng killar ute på torget så är det ofta någon som jag växt upp med, eller kanske deras syskon. Jag känner mig inte otrygg. Men om man är nyinflyttad och har läst vad tidningarna skriver om Biskopsgården så förstår jag om man tycker att det känns obehagligt. Visst, det händer ju saker här men man borde också lyfta det som är positivt, säger Selma Aldiri som är styrelsemedlem i Biskopsgårdens kvinnor.
Vad hoppas du att vandringarna ska leda till?
– Jag försöker att tänka positivt. Men helt ärligt så har jag aldrig sett att de här projekten lett till några konkreta resultat. Det som behöver hända är att människor får jobb. Segregationen måste bort. Skolorna är svartlistade i Biskop och det är på skolorna som vi växer upp och till stor del uppfostras.
Kusliga platser
Yasmin Elemam är även hon med i styrelsen för Biskopsgårdens kvinnor:
– Vi är här för att vi vill vara med och påverka vad som händer i Biskopsgården. Ofta är det människor som kommer utifrån och säger vad som är tryggt och inte. De frågar inte oss. Jag känner mig trygg här.
– Det finns en del kusliga platser med dålig belysning – det kan man åtgärda. Men i övrigt känner jag mig hemma och trygg här. Men vem vet, under vandringarna kanske det dyker upp något. Det vill jag ta reda på, säger hon.
