Ulrika Knutson möter pristagaren

ANNONS
|

Är Marie Silkeberg en svår poet? Många duktiga kritiker kliar sig förbryllat i huvudet, just för att de inte får utlopp för sin duktighet. De kan inte lägga ut texten. Andra har sett ljuset och drabbar oss med sin hänförelse. Någon cirklar runt Marie Silkebergs dikter, som på en konstutställning. Låter blicken löpa och tankarna treva. Det är nog inte så dumt. Att hennes lyrik inte liknar någon annans, att hon tillhör de betydande i sin generation. Det anser de alla.

Den som har hört Marie Silkeberg läsa sina egna dikter kan tryggt svara nej, det är inte svårt. Bara häftigt. Hon är en estradpoet med övertygad fanclub.

ANNONS

Svårast att övertyga var hon själv. Det var när hon lyssnade på John Coltrane som hon första gången hörde dikternas röst, och vågade läsa dem högt.

- Folk förstår poesi och tar den till sig. Bland läsare finns ibland en skräck för att inte begripa, men lyssnare är inte rädda. Språket tillhör alla.

Marie Silkeberg har skrivit fem diktsamlingar, efter debuten Komma och gå, 1990. Årets samling har titeln 23:23.

Hur blev du poet? Hur började alltsammans?

- Med tystnad, tror jag. Jag uppfattade orden som inristningar i papper. Nästan en attack mot tystnaden. Jag jobbade länge på det. Därför är det viktigt för mig när språket talar.

Marie Silkeberg började skriva först vid 19-20 års ålder, och knappt ens då, säger hon. Det gick väldigt långsamt. Sjutton rader om året, ungefär.

- Jag jobbade en hel del på sjukhus. Det var bra, men jag var inställd på att skriva. Under tiden läste jag mycket.

Jean Genets böcker var en chock, och Marguerite Duras. Inget hon direkt längtar efter att läsa om till vardags men inte kan tänka sig vara utan. Och poeterna; Stagnelius, Edith Södergran, Ekelöf, "de tillhör grundvattnet".

Hon har skrivit om allihop i essäsamlingen Avståndsmätning (2005). Flera av essäerna är ursprungligen föredrag hon hållit som professor i Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Ett uppdrag hon tycker om. Hon gillar att söka upp platser där litteraturen blir till. Men också där formen inte är given - där det inte är givet på förhand vem som vet mest. Att samtala med studenterna är fantastiskt, men absorberande. När hon sitter på X2000 till Stockholm är hon rätt matt, och inte så lite åksjuk.

ANNONS

Marie Silkeberg är uppvuxen i Danmark. Pappa var civilekonom och sålde restaurangmaskiner, han öppnade den första hamburgerrestaurangen i Köpenhamn. Det var en litteraturintresserad entreprenörsfamilj där alla barnen blev konstnärer. Syster Annika är regissör, bror Mikael fotograf. När Marie var 13 flyttade familjen tillbaka till Sverige.

- Danska språket är så starkt förknippat med barndomen, den hemliga delen av barndomen; den danska bokskogen, landskapet. Det finns inget ord som är så grönt som "gr¾s".

Vad representerar då svenska språket? Framförallt en litterär tradition. Hon översätter också, både från engelska och danska.

- Danmark har en stor humanistisk, filosofisk tradition som märks i dikten. Det är väldigt mycket kultur och litet natur. I Sverige är det nästan tvärtom. Alla danskar tycker att svenska klingar så vackert. Men jag har hört danska poeter förtvivlat brista ut, apropå svensk lyrik: "Varför gör ni så här? Skriver bara fragment hela tiden?"

Marie Silkeberg skrattar, men tror att det finns en förklaring;

- Förhållandet mellan makt och språk är laddat i Sverige. Språket innehåller så mycket disciplin, så många påbud. Man försöker arbeta mot språkets lögn, och måste bryta upp det, om och om igen.

I diktsamlingen 23:23 tonar språken in, som röster på AM-bandet, på svenska, danska, engelska, spanska och ryska.

ANNONS

Den undanträngda ryskan är farfars språk. Farfar var född i Odessa, av grekiska föräldrar. Till Sverige kom han som handelsresande år 1914, och farmor "blev som förhäxad".

- Min far talade inte mycket om farfars bakgrund. Han hade ett utlänningsstigma.

Som liten hette hon Marie Svoronó, men pappa bytte familjens namn till Silkeberg.

- "Marie Svoronó"... Jag har funderat på att byta tillbaka, men det vore inte rätt mot mina syskon

- Pappa dog 2001, och då blev det viktigt att resa till Kiev, Odessa och St Petersburg. Inte bara av privata skäl. Bilden av muren finns i oss alla. Man vill veta; vad gjorde ni på sjuttiotalet? Jag tror att de undrade det också. Vad gjorde ni? Vad gör ni?

Den frågan bultar fortfarande i Europa, eller borde bulta. Resorna till Ryssland gav livet stark relief, säger Marie Silkeberg:

- Människor hade ett sätt att förhålla sig till varandra; ett sinne för vänskap, mänsklighet som vi har förlorat. Det var fantastiskt att få det perspektivet på vårt liv, faktiskt.

23:23 är en riktig bilderbok. En svart kvadrat, fritt efter Malevitj. Grafiskt överrumplande; texten löper än som bredband, än står satserna som vertikala spjut, eller studsar som hos Majakovskij. Här och där svartvita foton, filmremsor. Det är stillbilder ur tjugotalets klassiker, Dziga Vertovs Mannen med filmkameran, Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin och, visar det sig, David Lynch's Lost highway.

ANNONS

- Vertov och Eisenstein filmar bara några år efter att farfar lämnade Ryssland. Det handlar om att återvända, knyta an. Farfar själv misslyckades med det. När han återvände till Odessa på trettiotalet blev han inte insläppt av släktingarna. Ingen vågade tala med honom, för att han hade blivit utlänning. Det uppfattade jag som det svåraste. Att inte kunna återknyta, inte kunna få kontakt.

Dikterna speglar också en stor kärlekssorg.

- Det var nödvändigt att skriva den, att förlänga ögonblicket. Att skriva är fortsatt beröring.

23:23, syftar den titeln på bokens format? Nej, det handlar om tiden, en digital urtavla. En privat tidpunkt, men klockan tickar för dig, och för alla.

- Det är väldigt många röster i den här boken, och de talar till varandra. Jag lyssnade och skrev på. Det är själva lyssnandet jag är ute efter. Alla kan gå in på den här platsen och fylla i själva.

Marie Silkeberg tror att hon alltid har jobbat med dikt som bild.

- Under perioder tittar jag mer på bilder än jag skriver.

Film och samtidskonst spelar ofta en roll i hennes poesi. I 23:23 finns spår av Anne-Sofie Sidéns videoverk Warte mal (Stanna), med intervjuer med prostituerade kvinnor från öst. Samlingen Sockenplan, säger hon, var inspirerad av Louise Bourgeois.

ANNONS

I Marie Silkebergs kanon finns också många målare; Paul Klee, Jackson Pollock, Munch och Ragnar Sandberg. Marie Silkeberg antecknar hela tiden och skriver ofta för hand.

- Jag ändrar och skriver om orden mycket, det är en känsla av att måla. Ett litet penseldrag på ett ställe betyder mycket.

- När jag skriver försöker jag hitta ett sätt att förlora mig själv, gå vilse. Med tiden måste man avleda sig själv för att man använder språket så mycket. Det är lätt att ljuga med ord. Jag försöker avväpna språket - dess lögn i alla fall.

Namn: Marie Silkeberg

Född:1961

Bor: Stockholm

Familj: Två söner, 17 och 9 år.

Adjungerad professor i litterär gestaltning vid Gbg universitet

Vill läsa nu: filosofen Hanna Arendt

Favoritmålare: Munch, Klee, Pollock, Aguéli och Ragnar Sandberg

Dricker helst: te och vodka

Favoritblomma: liljor

Prismotiveringen

"Marie Silkeberg får GP:s litteraturpris 2006 för att hon leder in läsaren i nya spännande rum, skapade av såväl litterära referenser som den urbana kulturens kakofoni av språkmix, klanger och bilder. Genom lyrik, essäistik och dramatik undersöker hon ständigt gränser och väcker experimentlust och förväntan."

ANNONS