Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Trots krisen – i Göteborg har M hopp

Det är ett stukat parti som samlas för Sverigemöte i helgen. I Göteborg råder faktiskt något större optimism – trots att Moderaterna inte haft makten i staden på 22 år.

När Hanna Friberg, MUF-ordförande i Göteborg, föddes 1995 hade Johnny Magnusson precis lämnat över kommunstyrelsens ordförandeklubba till Göran Johansson. Och sedan dess har Socialdemokraterna behållit den. Mutskandaler, fallande skolresultat eller akut bostadsbrist – ingenting har fått göteborgarna att betrakta ett moderatlett styre som ett bättre alternativ. Inte ens när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förnyade partiet och charmade väljarna lyckades Göteborgsmoderaterna rida med på vågen.
– Många som är aktiva i MUF här i Göteborg har aldrig levt i något annat än S-styre. Det är inte så roligt. Och det märks på det politiska klimatet i staden, säger Hanna Friberg.
Hon gick med i partiet 2013. Moderaterna var i regeringsställning och Fredrik Reinfeldt statsminister.
– Alla som gick med i MUF när jag gjorde det ser väl Reinfeldt som en stor idol. Det gör jag också. Men jag tycker inte att det är konstigt att man behöver göra vissa omprövningar.

Hårdare tag

Efter Sverigemötet för ett år sedan var många moderater påfallande nöjda. De tyckte att de kände igen sitt parti igen. Riktningen var tillbaka till kärnfrågorna. Hårdare tag och tuffare krav.
Men väljarna har inte nappat och i takt med att opinionsmätningarna pekat nedåt har en viss desperation synts. Efter utspelet i januari om att öppna för samtal med Sverigedemokraterna har stödet fallit ytterligare, den interna kritiken kommit till ytan och spänningarna inom Alliansen ökat.
Men allt är relativt. I Göteborg har oppositionstillvaron blivit ett normaltillstånd.
Jan Hallberg tillbringade 24 av sina nästan 27 år som kommunalråd i opposition. När han klev av 2010 hade Moderaterna gjort sitt bästa val någonsin i staden – men Socialdemokraterna lyckades ändå behålla makten.
Han säger att han haft anledning att fundera på varför det är på det sättet i ganska många år.
– Göteborg är – eller har i alla fall varit– en arbetarstad. Arbetarrörelsen har varit välorganiserad och haft stora profiler. De hade duktiga ledare, inte minst Göran Johansson.
Och Socialdemokraterna förde en konsekvent politik för att Göteborg skulle fortsätta vara en arbetarstad, säger han. Till exempel valde man att inte bygga villor, vilket ledde till att de som hade hög skattekraft flyttade till kranskommuner.
– När jag pratade strategier inför valet med en kommunstyrelseordförande i en borgerlig kranskommun en gång sa han: "Vi bygger ett nytt villaområde. Det räcker", säger Jan Hallberg.
Vad kunde ni själva gjort annorlunda?
– Jag tycker att vi hade svårt att komma ut. Det fanns en rädsla för Göran Johanssons temperament, även hos media. Till och med GP var ganska följsamma med makten och våra förslag kritiserades ofta hårt.
Johnny Magnusson, den senaste moderat som var kommunstyrelsens ordförande, konstaterar att det faktiskt inte skilde så många röster mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i senaste kommunvalet. Men att Socialdemokraterna varit duktiga på att forma majoriteter.
– Det är mer politisk skicklighet och tur som gjort att de lyckats hålla sig kvar vid makten. Det är inte väljarna som premierat dem.
Vad hade ni själva kunnat göra bättre?
– Det är en fråga för våra kommunalpolitiker. Men man kan fundera på om Alliansen samlat sig tillräckligt väl och har tillräckligt skarpa förslag. Det är jag inte säker på.
Axel Josefson, moderat ledamot i byggnadsnämnden och trafiknämnden, håller till viss del med Johnny Magnusson. Partiets politik har inte räckt till.
– I grund och botten handlar allt om din politiska vision och dina politiska program, vad du vill göra med staden. Och där har vi inte varit tillräckligt attraktiva. Vi måste jobba med förnyelse av vår politik och ta fram nya och bättre förslag. Det finns inga genvägar, säger han.

Dåligt driv hos m

Fyra veckor har gått sedan Hanna Friberg valdes till ordförande i MUF. Hon säger att hon aldrig fått några negativa kommentarer till sitt engagemang i Moderaterna. Men hon upplever att det politiska samtalet i staden utgår ifrån Socialdemokraternas agenda. 
– Det sitter djupt hos många här att de är röda och det är ett stort steg att byta. Men Moderaterna har också varit för dåliga på att driva sin egen politik.
Men hon tycker att det finns tecken på att det håller på att förändras. Partiet når ut på ett annat sätt i frågor som lag och ordning, skola och ekonomi, säger hon.
– Läget i kommunfullmäktige är ju så att vi får igenom en del saker, som LOV. Det är en skön påminnelse om att majoriteten i Göteborg inte vill ha ett rödgrönt styre.
Även Axel Josefson pekar på att det parlamentariska läget, där inget av blocken har egen majoritet, stärkt paritet.
– Nu finns en möjlighet att driva fram borgerlig politik. Det har bidragit till en annan puls, jämfört med innan när man visste på förhand att det skulle bli avslag, säger han.
Tidigare kommunalrådet Jan Hallberg tycker också att partikamraterna har någonting på gång, att de lyckas bättre med att profilera sig än tidigare. Dessutom har Vägvalet och Sverigedemokraterna ändrat spelplanen. 
– Den gamla kartbilden har slagits sönder. Det är nästan så att det hade varit roligt att vara med.

Smärtsamt att se

Läget på riksplanet är han inte alls lika optimistisk över. Det smärtar honom att se opinionssiffrorna hacka sig nedåt. Men han kan förstå varför det händer.
– Politik handlar naturligtvis om sakfrågor – men också om känsla och trovärdighet. Man ska säga vad man tycker – inte det man har skrivit i ett manuskript, det ser folk igenom med en gång.
Han tycker inte att dagens moderatledning på riksplanet har några tydliga visioner om vilket samhälle de vill ha, vilken framtid de vill bygga.
– Det är rätt mycket Excelark och utspelspolitik.
Hanna Friberg är inne på samma spår när hon säger att det hon saknar mest med Fredrik Reinfeldt var att han var mer visionär och bättre på att förklara hur han ville att Sverige skulle vara.
– Nu blir det mer: "hur många fler poliser ska vi ha? 1 000? 2 000? 3 000?" Det är klart att det är jätteviktigt, men jag tycker att vi tappat bort de grundläggande frågorna.

Mest läst