Dystert konstaterande på Alla hjärtans dag: Jag tror tyvärr att det händer att kärlek tar slut. Att människor som ville väl och satsade frisk växte ifrån varandra och aldrig lyckades hitta tillbaka. Över det har ingen utomstående rätt att moralisera. Men ännu oftare tror jag att kärleken falnade på grund av att den blev hemlös i våra liv. Att vi, bokstavligt talat, jagade livet ur den därför att vi glömde att ge den en plats av återhämtning som allt liv kräver, trädgården utanför huset, den egna kroppen, kreativiteten och – förstås, kärleken.
Under arbetet med min bok om vila grottade jag under ett drygt år ner mig i litteratur om det judiska sabbatsfirandet. En detalj i de ganska snåriga förskrifterna runt sabbaten har jag inte kunnat släppa sedan dess. De judiska rabbinerna påpekar ofta att det man skall avstå ifrån under sitt vilodygn egentligen inte ryms helt i ordet arbete, utan mer handlar om att inte skapa, inte tillföra och inte förändra.
Det sista klingar i mina öron som ljuv musik. Att under tjugofyra timmar slippa renovera, reparera och utveckla. Att bestämma sig för att det just nu är gott nog som det är. Inte för resten av livet, men för tjugofyra timmar.
Naturligtvis rör inte detta bara hus och hem och en kropp som behöver motioneras. Jag blir mer och mer övertygad om att detta i hög grad rör våra kärlekar. Kanske är det de orimliga förväntningarna, myten om att allt måste bli bättre och bättre dag för dag som sliter mest på våra relationer? Att det aldrig tillåts vara bra nog och som en följd av det, oskicket att försöka ändra på varandra genom att påpeka futtigheter och gnälla på strunt.
I ett av sina sista sommarprogram berättade Lars Ulvenstam om sin livskamrat Lena och om den kärlek som burit dem genom ett långt liv tillsammans. Det är höst när han gör sin summering: "Det blev vi två som höll ihop. (…) Vanor och smaker har blivit gemensamma, som en delad säng. Önskan att ändra på varandra – inte ett dugg. Det tar tid att gifta ihop sig, men vilken lyx ett moget äktenskap är."
Att Ulvenstam placerar den tystade önskan om att förändra varandra till livets höst, som ett utryck för ett moget förhållande, visar nog att detta inte är så enkelt som det kan låta.
Något av det viktigaste som sagts om kärlek finns att läsa i Bibelns Höga visa. I denna passage är det bruden som vädjar om ro med orden "Stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill". I texten skildras hur bruden vilar mot sin älskades arm. Man får en känsla av att allt begärande, allt krävande lyser med sin frånvaro. Det är bra nog. Inte för resten av livet, men för nu. Och jag får för mig att just där väntar ett skapelseunder på oss.
