Efter att ha gått igenom 183 insatser som syftar till att motverka våldsbejakande extremism har forskarna konstaterat att det är svårt att belägga att någon av dem fungerar i praktiken.
– Jag är lite orolig. Det finns en alarmism i debatten som gör att man skapar de här snabba, kortsiktiga insatserna och då finns det en risk för att man kastar pengarna i sjön, säger Morten Sager.
Insatserna som forskarna har gått igenom handlar om att antingen motverka intentioner att utföra terrorism och annan våldsbejakande extremism, motverka rekrytering till radikaliserade grupper eller skapa möjlighet att lämna dessa grupper.
– Det vi ser är att man har skapat nya insatser löpande istället för att ansluta sig till insatser som finns och utvärdera dem. Det finns ett myller av olika insatser som inte är utvärderade vilket gör det svårt för praktiker att veta vilken som fungerar eller inte, säger Morten Sager.
"Insatser kan ge ett negativt resultat"
Detta gör det svårt att angripa problemen på rätt sätt, menar Morten Sager.
– Det är olyckligt att vi inte vet vad olika insatser har för resultatet då det här är ett prioriterat område för många aktörer och det här ett växande samhällsproblem. Också för att en insats kan ge ett negativt resultat, den kan skapa ett utanförskap, stigmatisera och göra att motviljan mot staten eller statliga aktörer växer, säger han.
Enligt Robin Andersson Malmros, doktorand i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet, är en anledning till att det vetenskapliga underlaget brister att det rör sig om ett nytt forskningsfält.
– Man kan säga att hela det här våldsbejakande extremism-fältet är en konsekvens av kriget mot terrorismen som inleddes 2001 efter terrorattackerna mot World Trade Center. Den historiska förklaringen till att forskningsfältet bygger på en ganska tunn kunskapsgrund är att det inte är särskilt etablerat då det inte har gått tillräckligt många år i jämförelse med andra vetenskapsfält, säger Robin Andersson Malmros.
Morten Sager anser att en slutsats från den nya studien är att det bör satsas mer seriöst på forskningsområdet.
– Man måste sluta med projektskvättar med mindre utvärderingar och i stället tillsätta ordentliga utlysningar om forskningsmedel och tillsättningar. I förlängningen bör man också forma en disciplin inom detta område. En annan slutsats är att man i nuläget bör vara försiktig med att tala om evidensbaserade metoder och insatser, säger Morten Sager.
