Klockan är strax efter sex på morgonen, spöregnet smattrar mot fönstren på villan i Kärrdalen. I vardagsrummet öppnar Belinda Rexha dagens första champagneflaska. Det är studentdag för treorna på Schillerska gymnasiet och teaterklassen har redan börjat fira.
– Det känns helt overkligt, säger Mahan Zirdehi.
Han hade satt väckarklockan på fem i morse, men vaknade klarvaken redan tjugo över fyra. Nu får han ett glas rosa bubbel i handen och så sätter sig klassen till bords. Någon håller ett tal, någon läser upp ett rim. Alla skrattar och visslar, de vita tutorna med orden "student" på får rosa avtryck av läppstift.
"För mig fattas det en person idag"
Efter frukosten skruvas musiken upp. I köket står Jessica Wiechert, som inte kan känna ren eufori inför studenten.
– Många är otroligt glada och kan bara fira, men min pappa gick bort för ett halvår sedan. För mig kommer det fattas en person i dag, säger hon och visar ett guldhalsband, dolt under den vita klänningen. Det var hennes pappas.
– Men vi har valt att ha med honom på min studentskylt. Så han finns med mig i dag ändå, säger Jessica Wiechert. Bredvid henne har köket förvandlats till ett dansgolv.
– Kan någon höja! ropar Daniel Jönsson och musiken skruvas upp. Håkan Hellström, Känn ingen sorg för mig Göteborg.
– Nu jävlar!
Låten följer dem hela vägen till Vasaplatsen, skriksjungandes på spårvagnen till medresenärers besvärade miner. Längs allén, över skolgården, uppför trapporna och in i skolan. Hela tiden tutande, skrattande, skrikande.
– För vi har tagit studenten!
Glädje och tårar
Sedan rusar dagen förbi med fotografering och en sista samling i klassrummet. Någonstans skiftar stämningen, i takt med talen får glädjen en melankolisk nyans.
– Nu går ridån upp. Låt livets föreställning börja, säger lärare Karin Berg till klassen. Lea Rambell torkar tårarna och säger:
– Jag känner mig så sentimental, det är så mycket som har hänt de här åren. Man har utvecklats så mycket.
Klassen kramas, om och om igen. Freja Björklund delar ut näsdukar. Lagom till samlingen i aulan är alla rödögda. Rektorer håller tal, stipendier delas ut och lärare dansar med rosa fjäderboor runt halsen. Skrattet kommer tillbaka. Daniel Jönsson greppar mikrofonen.
– När jag säger "vad händer i dag?" så svarar ni: "studenten!" Han tar sats och vänder sig mot den fullsatta aulan, rad efter rad av vita mössor.
– Så... Vad händer i dag?
Skriken är öronbedövande.
Nervöst
Så är det dags. Klass efter klass strömmar till foajén, stampar nervöst och surrar förväntansfullt. Jessica Wiechert andas djupt.
– Okej, nu börjar det kännas, säger hon. Klasskompisen Mikaela Angel Persson håller med:
– Ja det är nervöst, jag har samma puls som jag brukar ha inför dansföreställningar.
Daniel Jönsson klättrar upp i en av trapporna och vänder sig mot havet av vita mössor.
– Vad händer i dag?
220 röster svarar i kör:
– Studenten!
Och så springer de. Hand i hand med mascarafläckiga kinder och lyckliga leenden. Ner för trapporna och förbi lärarna, ut genom porten.
