Som gymnasiearbete har Eloise Creemers gjort en dokumentär om barn- och ungdomspsykiatrin. I dokumentären lyfter hon fram röster som har erfarenhet av BUP, inklusive sin egen.
– Jag ville inte berätta detta ur ett offerperspektiv. Dokumentären är tänkt att visa hur det är, det som är bra och det som är dåligt.
Hon vet att många tycker ämnet är jobbigt och svårt, men för henne handlar det om att berätta en historia med många sidor.
– Många har sagt att de känt igen sig och tyckt att det är bra att det uppmärksammas. De gillar blandningen av sakligt och personligt. Jag ville inte göra någon klagomålspropaganda, säger hon.
Gymnasiearbetet har pågått i ett halvår. Eloise har lagt många timmar på dokumentären, inte minst på fritiden. Hon tror att hennes gymnasiearbete kan uppfattas som väldigt seriöst, men kände samtidigt att hon ville göra ett arbete om något som var engagerande och utmanande.
I dokumentären berättar flera unga tjejer om sina upplevelser på BUP. Mot slutet listas de saker som många tyckt har varit bra: tålamod, struktur, hjälp att förstå sig själv, familjesamtal och måltidsstöd. Det lämnas också förbättringsförslag: ändra maxåldern till 20 år, inför fler akutplatser och sätt mer fokus på individens behov.
Eloise har själv gått på BUP sedan 2009, bland annat för emotionell instabilitet. I december förra året fyllde hon 18 år och hamnade i stället hos vuxenpsykiatrin.
– Jag fick ett möte och trodde att jag skulle komma vidare direkt. Men de sa bara att de kollade mina behov innan de satte mig i kön. Nu har jag hört att köerna är allt mellan tre till nio månader.
När Eloise knappt två månader efter mötet ringde för att höra hur det låg till fick hon till svar att de tyvärr inte kunde erbjuda henne någon hjälp. Så Eloise tog med sig sina föräldrar till mottagningen, där de tillsammans förklarade läget – att hon stod utlämnad, helt utan hjälp. Efter det gjordes ett undantag och Eloise fick inbokade möten med en läkare.
– Även fast jag ibland bara velat lägga mig ner och strunta i att ens försöka slåss för hjälp så är det tur att jag är så extremt envis och att jag har föräldrar som bryr sig. De som mår så dåligt att de inte orkar lämna hemmet, hur ska de orka slåss för någonting?
Eloise är noga med att påpeka att hon till viss del fått bra hjälp - hon har lärt sig mycket, men samtidigt har hon varit med om en del besvikelser. Många av de tjejer hon pratat med när hon gjort sin dokumentär ger samma bild: de har fått hjälp, men till en viss gräns.
– Det är så många som behöver hjälp och så få som kan ge. Man kan ju inte skjuta upp att må dåligt bara för att det är kö. Men att anställa fler läkare handlar ju om budget och så, det blir en väldigt stor fråga.
Eloise vill försöka driva frågan för alla dem som inte orkar.
– Jag tror att alla har den drivkraften innerst inne, det gäller att få upp dem till den nivån att de orkar med det. Det vill jag visa i slutet av min dokumentär, att det finns hopp, säger hon.
.
Fakta: Eloise Creemers
Ålder: 18 år.
Bor: I Hovås.
Gör: Läser Estet/Media på NTI-gymnasiet.
Intressen: Politik, litteratur och musik. Hon spelar gitarr, piano och sjunger.
.
Fakta: Här finns hjälp
Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60
Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50
Jourhavande medmänniska (natt): 08-702 16 80
Jourhavande kompis: jourhavandekompis.se
BRIS: 116 111
Föräldratelefonen: 020-85 20 00
