Om Sverigedemokraterna varit en kommunal förvaltning hade Lars Hansson sannolikt åtalats. Att lämna uppgifter – om missförhållanden eller upplevda missförhållanden – till media är en grundlagsskyddad rättighet i det offentliga Sverige. Att efterforska källor ett brott.
Läs också:SD-toppens order: Hitta och straffa GP:s källor
Om man nu kan tala om något typiskt svenskt så är detta ett bra exempel: meddelarfriheten är en grundpelare som anses vara en viktig orsak till att Sverige alltid ligger högt på listan över världens minst korrupta länder. En insyn är helt enkelt sund. Risken att bli påkommen med trixande anses göra att en del befattningshavare väljer att avstå.
Nu är Sverigedemokraterna förstås ingen myndighet utan ett politiskt parti. Men frågan är om det gör det hela så mycket bättre.
Om ett politiskt parti så fullständigt struntar i allt vad yttrandefrihet och meddelarfrihet heter – vad säger det om dess syn på demokrati?
Vilka värden är man beredd att stå upp för om man inte bara vill hitta utan dessutom straffa folk som vill bringa ljus över missförhållanden?
Hur skulle SD:s offentliga Sverige se ut?
Det säger sig självt att alla organisationer inte vill ha total öppenhet kring alla frågor. Lika självklart är det att det är besvärande om anklagelser om fusk och mygel når offentligheten. Det är givetvis inte bra för bilden av partiet.
Men det är en sak att svära tyst om läckor – en helt annat att i ett protokollfört möte hota om repressalier.
Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraterna jobbar ganska hårt för att bli, eller i alla fall uppfattas, som ett vanligt parti. Partiets lokale ordförande Jörgen Fogelklou har i den gångna veckan i ett annat sammanhang återkommande sagt att partiet gjort upp med sitt förslutna, kastat ut alla rasister och att partiet står upp för demokrati.
Mer eller mindre samtidigt kommer signaler som indikerar att partiet har en del att jobba med. Ett exempel från den senaste veckan är den SD-politiker i Danderyd som skriver i en kommentar på facebook: ”Låt Araberna få betalt för att de våldtar feminister, så gör de lite nytta... "
På lokal nivå visar partiet i vanliga fall upp en ganska stor öppenhet. Företrädarna är lätta att nå och till medlemsmötena som hålls en kväll i veckan är dörren som regel öppen, även för media.
Å andra sidan hindrade Sverigedemokraterna på riksnivå Expressen från att bevaka dess senaste valvaka – eftersom man inte uppskattar tidningen sätt att skriva om partiet. Till det senaste landsmötet valde man inledningsvis att handplocka vilka journalister som skulle få delta. Och partiets talesperson i rättsfrågor Kent Ekeroth – som för övrigt just nu har time out från sitt uppdrag som ledamot i justitieutskottet eftersom han är misstänkt för brott – har vid återkommande tillfällen hotat media och twittrat att man ska ta hand om journalisterna "i sinom tid".
Allt detta är värt att hålla i minnet när man funderar på om det som framkommer i Michael Verdicchios avslöjande är ett olycksfall i arbetet eller någonting mycket allvarligare.
Det säger också en del om tillståndet i SD:s Göteborgsavdelning. Anklagelserna mot Lars Hansson vittnar om att det finns ett missnöje mot hans sätt att använda sin maktposition. Hans sätt att jaga interna kritiker ger ytterligare en pusselbit. Vilken ledare som är trygg i sin roll agerar så?
