Om man läser sina ”vänners” kommentarer på facebook skulle man kunna tro att jorden, den ökande segregation och allt större utslagningen till trots, har blivit en vänligare plats att leva på. Man skulle kunna inbilla sig att människor bryr sig om varandra på ett sätt som vida överträffar våra fantasier om äkta, mänsklig gemenskap. Man skulle rentav kunna göra sig föreställningen, att saknades möjligheten att gratta på facebook skulle gratulanterna dyka upp utanför dörren på födelsedagen med tårta och presenter och ropa ett unisont ”Hurra för dig, finaste du!”
Uttryck som ”fina, fina du” alternativt ”finaste du” börjar göra ont i mig. Epiteten är snart lika exploaterade på facebook som en amerikansk hamburgerkedjas namn i reklamradion. Jag har både blivit tilltalad med ”fina” och i ett svagt ögonblick smittats av ”fina”-febern. Och kanske var min dumlojalitet med andra ”fina”-användare inte lika ”fin” och oskyldig som jag önskar. Tänk om den undermedvetna strategen inom mig faktiskt ville skryta om sina många, innerliga relationer. Skriver jag ”finaste du” (på väggen, så att alla ser) slår jag också två flugor i en smäll: någon blir glad och jag skapar samtidigt goodwill kring min egen person – på ett par sekunder. Inga garantier lämnas för att sympatierna finns kvar knapptrycket senare.
Boostandet på facebook vet inga gränser. Folk som i vanliga fall har humor förvandlas på nätet till fullblodsamerikaner som mekaniskt sprider tomma ord omkring sig. Allt vännerna har gjort är ”Fantastiskt!” och det finns ingen av oss medelålders kvinnor som inte är ett ”Snyggo!” Om någon skriver att hon tänker ta ett bad får hon snabbt tillbaka: ”Det är du värd!”. Verkligen?
Min frilansande väninna förhandlade per telefon med en uppdragsgivare, som hon träffat en endaste gång, och fick ett ”puss, puss” tillbaka i luren. Förvirrande. Och när jag fick brev av juristen på ett förbund som jag haft mailkontakt med avslutade hon med ”Kramis!”. En obehagskänsla kom över mig. Hur ska jag tilltala denna främling när vi ses på det där seminariet om ett par veckor? Ska jag låtsas som ingenting, eller…? Väl där gick jag skräckslagen omkring med blicken panikletande efter namnbrickan i brösthöjd på deltagarna. Plötsligt stod hon framför mig – med öppna armar. Jag lät mig omslutas, för i valet mellan att spela spelet och brutalt stöta bort någon väljer jag ändå det förra.
Jag vet inte vem det är som har sagt att det är det man gör för andra som är det viktiga, inte vad man säger. Ett ”jag älskar dig” till ditt barn är därmed inget värt så länge du ständigt prioriterar bort honom/henne. Trist att behöva säga det, men oavsett om du får tre eller hundratals grattis på facebook på födelsedagen kommer du att dö ensam.
