Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/10

Så blev Nordstan deras hem

De kom ensamma till Sverige med flyktingvågen 2015. Reza ska utvisas till ett land han aldrig satt sin fot i, Ayda väntar fortfarande på besked om asyl. 18-åringarna är två av många ungdomar som finner trygghet och socialt sammanhang i Nordstan.

Myllret av shoppande har ebbat ut i fredagsnatten. Kvar i Nordstan rör sig grupper av pratglada ungdomar och en och annan ljusskygg figur. De flesta verkar ha full koll på vilka som hänger i köpcentret efter skymningen. 

– Jag vet en liten kille som sover en natt här, och en natt där. Han rökte inte förut, men nu röker han både hasch och cigg. Migrationsverket säger att han är över 18, men han är 17. Jätteliten, säger en ung man vi möter i Nordstan.
Han presenterar sig som Abbas och måttar med handen mot marken för att visa hur lång grabben är. 
– Det är många ensamkommande i Nordstan. De väntar och mår inte bra, säger han sedan.

"Har aldrig känt mig otrygg"

Ledande politiker, höga tjänstemän och rikspolischefen har varit i Nordstan under våren. Det talas om storbråk, droger och ökande kriminalitet, men fältaren Kim Melin känner inte igen sig i bilden av Nordstan som en allt otryggare plats. 
– Visst blir det bråk ibland. Då samlas ofta mycket folk runt omkring och det kan se ut som fler är inblandade än det faktiskt är, men något storbråk har jag personligen aldrig sett. Och jag har aldrig känt mig otrygg i Nordstan.
Varje kväll möter kollegorna i fältgruppen City nyanlända som ingen frågar efter. En del är papperslösa, andra ensamkommande som har befunnit sig i limboland mellan asyl och utvisning över ett år. Det är inte många svenskar som flyttar hemifrån när de är 18 år, konstaterar Kim Melin. 
– Att börja om på ett stort asylboende långt ifrån sitt tidigare sammanhang blir ett stort steg bakåt för ensamma unga som börjat integreras i samhället, säger han.
 

Lämnade asylboendet - kändes otryggt

18-åriga Reza Amiri och Ayda Amiri stannade en vecka på asylboendet.
– Vi lämnade asylboendet för vi kände oss inte trygga där, berättar Ayda.
Under två månader i början av året var Nordstan deras hem. Oftast tillbringade de nätterna på någon av Centralens träbänkar, men under helgerna tilläts de sova över som gäster på boendet för ensamkommande, där de först träffades. När frivilligorganisationer bjöd på soppa i Brunnsparken åt de där, andra dagar räckte de 61 kronorna från Migrationsverket till ett mål mat. 
– Vi fick gratis inträde till badhuset i Angered från en kvinna på min skola, så vi åkte dit och duschade, berättar Ayda.

Läs också: Politiskt utspel om Nordstan

Där för att träffa vänner 

Några gånger kände de sig hotade när förbipasserande berusade män kastade fientliga kommentarer. Annars upplever de Nordstan som en varm och trygg plats.
– Alla unga här befinner sig i samma situation, det är aldrig bråk mellan de ensamkommande, säger Ayda. 
För drygt en månad sedan fångades paret upp av församlingsmedlemmar från en kyrka.
– Nu får vi bo hemma hos en kvinna i kyrkan som bor ganska nära våra skolor, berättar Ayda. 
Denna kväll är de tillbaka i Nordstan för att träffa vänner.

Ensamkommande ställs inför abrubt förändring 

2015 skänkte pensionärer cyklar, föreningslivets vuxna brydde sig och skolkamrater inkluderade de nya. Snart två år senare stängs dörren till trygghet för Reza, Ayda och tusentals andra unga som kom ensamma till Sverige med flyktingvågen. 
I 60 av landets kommuner får myndiga bo kvar på hem för ensamkommande tills deras asylprocess är klar. I resterade 230 tvingas 18-åringar och åldersuppskrivna packa sin väska och flytta till asylboende.
– Asylboenden är något helt annat än ett boende för ensamkommande, konstaterar Sophia Öhvall Lindberg. 
Hon är presskommunikatör vid Migrationsverket där de är väl medvetna om den abrupta förändringen som ensamkommande ställs inför.
– Ansvaret för att bedöma de ungas hjälpbehov ligger på kommunernas socialtjänst, säger Sophia Öhvall Lindberg.

Lång väntetid för besked om asyl

486 dagar. Så länge är den genomsnittliga väntetiden för besked om asyl. Trots att många ensamkommande mår psykiskt dåligt behandlar de flesta kommunerna alla på samma sätt.
– Om en kommun beslutar att det inte finns behov av stödinsatser försöker vi hitta ett asylboende nära ungdomarnas tidigare hem, men det är inte alltid möjligt, säger Sophia Öhvall Lindberg. 
Både Reza och Ayda har sina rötter i Afghanistan, men Reza har aldrig satt sin fot i landet. Hans familj flydde från kriget för 30 år sedan. 
– Jag är uppvuxen i Iran. Vi utsattes för hot och trakasserier för att vi är kristna, berättar han.
Nu vill Migrationsverket skicka 18-åringen till Afghanistan trots att han aldrig varit där. Det är samma land som Ayda flydde ifrån. 
– Vad ska jag göra där, frågar han tyst. Jag känner ingen där. 
Ayda beskriver att Reza är en annan person efter att hans asylansökan avslogs.
– Han är mycket tystare och har förändrats, jag känner inte igenom honom, berättar hon. 

Har överklagats

Beslutet har överklagats. De vet inte när nytt besked är att vänta. 
Det är fullt av folk i lokalen där Agape skriver in nya och bjuder på kaffe och soppa. Organisationen har 18 stationer runt om i staden med fokus på aktiviteter och att erbjuda ett socialt sammanhang med trygga vuxna, där det serveras mat. På några av stationerna kan man tvätta och duscha sig.
– Vi försöker konkurrera med droger och kriminalitet genom att erbjuda mat, kläder, tak över huvudet och någonstans att höra till.
Alla drar i Matilda Brinck-Larsen. David Nilsson pekar frenetiskt på klockan. Om tjugo minuter ska de hålla vårtal i Slottsskogen.
– Ni som skrivit in er kommer väl och firar in våren till Slottsskogen, ropar Brinck-Larsen till de församlade. 
Hon försvinner ut genom dörren utan att vänta på svar.

Stöttar hundrtals ungdomar

Hjälporganisationen Agape startades i januari och stöttar nu 267 ensamkommande ungdomar som placerats på asylboenden långt från sina tidigare sammanhang. Matilda Brinck-Larsen är initiativtagare till Agape och verksamhetsansvarig. Agape leds av en styrgrupp med representanter från olika organisationer.

Både Matilda Brinck-Larsen och David Nilsson har tidigare arbetat som chefer på kommunala asylboende för ensamkommande i Göteborg och Mölndal.
– Jag sa upp mig för att jag på sikt inte skulle kunna verkställa beslut som diskvalificerat ungdomar till i värsta fall ett livslångt utanförskap, säger Matilda Brinck-Larsen.

Redan i höstas började de se konsekvenserna av vad de kallar för massiv kapitalförstöring. I början av året tillbringade representanter från Agape en helg i Nordstan. Representanerna består av personer från flera olika instanser som mött de ensamkommande barnen som kommit till Göteborg genom åren; frivilligsektorn, föreningslivet, kyrkor.
– Vi mötte 49 hemlösa flyktingbarn, men de själva uppskattade att de var dubbelt så många. Man blir inte ett gatubarn i Bengtsfors, säger Matilda Brinck-Larsen. Många söker sig till Göteborg eftersom de tror att det finns större möjligheter att försörja sig här.

Asylpolitiken leder till utanförskap 

Hittills har Agape lyckats placera 90 ensamkommande ungdomar i frivilliga hem och alternativa boenden. I slutet av maj öppnar organisationen ett hem med drygt 20 platser, men hjälpbehovet växer för varje vecka.
– Asylpolitiken leder till utanförskap. Om vi inte tar hand om dem nu är risken att vi får tusentals unga som tvingas försörja sig på en svart marknad, och då får vi ett samhälle vi inte vill ha, säger David Nilsson.

Det har gått tre år sedan Aydas pappa dödades av talibaner utanför familjens hem. Han arbetade som polis och trakasserier mot familjen eskalerade. Hennes ögon fylls av tårar när tiden innan flykten kommer på tal. Vi lämnar den därhän, istället bläddrar hon fram ett youtube-klipp på sin mobiltelefon. På filmen kör pickups fullastade med människor i en rasande fart genom ett ökenlandskap. Det var så hon flydde från Afghanistan, tillsammans med sin mamma och två yngre systrar. På gränsen till Turkiet blev de upptäckta av gränsvakter och sprang för livet.
– De grep mamma och mina två yngre systrar. Vi var tio personer som lyckades fly. 
Ayda hann aldrig säga hej då, och hon vet inte var de befinner sig nu. 
– Jag har inte lyckats få kontakt med dem sedan dess.

Läs också: Oro för fler ungdomar på drift i city

I Slottsskogen har skymningen fallit när representanterna från Agape kliver upp på scenen framför människorna som samlats kring Valborgselden.
– Det finns egna, det finns andras men samtliga barn är gemensamma. Kan vi ge alla samma möjligheter har vi kommit långt. Om vi vill ha ett tryggt samhälle behöver vi inkludera de som inte har stöttande vuxna i sina liv, säger Brinck-Larsen.
Hon tillägger:
– Vi får inte abdikera från vårt vuxenansvar. 

"Ensamkommande saknar grundtrygghet"

På asylboenden bor människor i alla åldrar. De kommer från olika länder, kulturer och talar olika språk. Kim Melin berättar att sammanhanget kan bli en plågsam påminnelse om varför ungdomarna tvingades lämna sin familj och platsen där de växte upp. 

– De ensamkommande saknar grundtrygghet. 
Kim Melin tycker att det hade varit vettigt att låta ungdomarna bo kvar på sina boenden tills asylprocessen är avslutad. 
- Ungdomar tänker inte alltid så långt. Många känner heller inte till att de kliver ur Migrationsverkets organisation när de tackar nej till ett ordnat boende, och därför kan få väldigt svårt att få hjälp med boende om de får asyl, säger han. 

"Förstår att Sverige inte kan ta emot alla"

Inne på Mc Donalds i Nordstan pratar Ayda och Reza med en klunga andra ungdomar. 
– Man förstår ju att Sverige inte kan ta emot alla, men här lyssnar man inte på nyheter från Afghanistan. Det är krig där. 
Habib Shirzab är 18 år och bor sedan några månader tillbaka på asylboendet som han hänvisats till. 1,5 år har han väntat på besked om asyl, och berättar att han ska bli politiker. 
– Jag vill betala tillbaka till Sverige och fixa mitt land. 
Ayda pekar på en kille bredvid sig. 
– Han här har en hemsk historia att berätta, säger hon. 

Framtidsdrömmar

Killen är snart 15 år och bor på ett hem för ensamkommande i Mölndal. Han vill inte dela med sig av vad han upplevt, istället ler han stort och berättar om sina framtidsdrömmar. 
– Jag vill bli bilmekaniker. Sverige är bäst, jag känner mig trygg här, säger han. 
Reza och Ayda vill bli poliser. 
– Jag hoppas bara inte att vi är för korta, säger Ayda. 
Plötsligt får de nys om Valborgsfirandet i Slottsskogen. Ayda är redan halvvägs till spårvagnen när hon ropar:
– Det är fest, vi måste dit. Hej då!

Mest läst