Skådespelaren Rasmus Lindgren tar revansch i livet och på scen med flickvänven Ylva Gallon vid sin sida.
Skådespelaren Rasmus Lindgren tar revansch i livet och på scen med flickvänven Ylva Gallon vid sin sida.

Rasmus minne försvann

ANNONS
|

Rasmus Lindgren håller en Bamsetidning hårt i famnen. En hög med utrivet videoband glänser på Studions scengolv. Repetition på Göteborgs Stadsteater. Snart nypremiär av monologen "Vad gör jag här?".

Lukas Moodyssons text är snabb och febrig. Rasmus säger att orden är hans igen. Att det här är det stora testet. Att sjukdomen tog första ronden. Men att den här ronden är hans.

Från ett möte på Backa Teater inför urpremiären: "Rasmus är nyfiken på den hårfina gräns som gör att vi vanliga människor inte blir galna, trots att vi har en massa skumma processer som pågår i huvudet."

ANNONS

Citatet är daterat december 2004. Rasmus skrattar ironiskt åt den gamla anteckningen om "den hårfina gränsen". Det var väl vad folk trodde. Att han blev tokig. Det tog tid att fastställa diagnosen: en inflammation i hjärnans kärl. Han räddades av kortison och cellgifter.

Drygt ett och ett halvt år har gått sedan allt brast. Föreställningen fick lysande recensioner, en kritiker kallade den "miraklet på Backa". Mycket är sig likt: texten - egentligen en lång dikt med tvära kast mellan politik, porr, krig och igelkottar. Samma regissör, samma fladder inför premiären.

Men samtidigt är allt annorlunda. Sex månader är helt borta ur minnet, fragment ur hans tidigare liv också. Rasmus känner sig bestulen. Som skådespelare använder man ju sig av sina livserfarenheter. Skulle han överhuvudtaget kunna fortsätta arbeta? Börja om?

Parallellt finns tacksamheten där, för att leva, att våga hoppa upp på samma häst igen, en slags revansch både inåt och utåt:

- Jag vill återerövra texten, mig själv och yrket, säger han och förklarar att traumat främst drabbat omgivningen - själv minns han bara bråkdelar av hallucinationer och verkliga möten.

En brandvarnare i sjukhussalens tak med vilken han skulle förändra världen om han bara kunde trycka på den. Men han nådde den inte. Det minns han.

ANNONS

Den 29-åriga födelsedagen på Botaniska då han satt i elrullstol i regnet och mormor var där är han inte lika säker på:

- Är det ett äkta minne eller bara återberättat för mig? Vad är egentligen ett minne?

Han går upp på scengolvet. Då och nu. Båda flyter ihop och är olika saker för Rasmus Lindgren.

Hur intervjuar man en man utan minne? Andra får berätta:

Då. Lördagen den 16 april 2005:

Rasmus flickvän, skådespelaren Ylva Gallon, är hemma hos Rasmus i Majorna. Han har klagat över huvudvärk i en längre tid, men hade migrän som barn och funderar inte så mycket på det. Lite tabletter och gå upp på scen. Han har varit hos läkare som sagt att han har en virusinfektion i örat - men att det går bra att fortsätta jobba.

När det är en knapp timme till föreställningens början tar de en taxi till Backa Teater. Rasmus har ångest och är förvirrad.

Ylva följer med. Hon är orolig.

- Han var liksom speedad, hjärtat slog för fort.

Teatertekniker Stefan Kirchhoff och Rasmus hade gjort 15 bejublade föreställningar tillsammans. Det var ett slags gerillaprojekt, Rasmus egen idé från första bläddrandet i Moodyssons 80-sidiga dikt i ett bibliotek hela vägen fram till urpremiär.

ANNONS

- Han satt i sminket strax före föreställningens början. Mumlade "vad var det där?", han hörde saker som inte fanns, säger Stefan Kirchhoff, som bestämde sig snabbt för att ställa in.

Ylva minns lättnaden i henne och i Rasmus. Att någon fattade beslutet. Hur Stefans son sedan kör dem till Axessakuten, hur deras tankar mal om hjärntumörer och psykoser medan Rasmus hallucinerar allt mer. Hur Rasmus hoppar ur bilen och går in, på något sätt fullt medveten om att han ska till sjukhus. De får gå före alla i kön. Hem över natten, med en remiss till Mölndals sjukhus dagen därpå. Ylva minns att de låg och pratade länge den natten, och att hon var rädd.

Sedan: sjukhustiden. En slags lättnad i Ylva när Rasmus blir inlagd. Samtidigt allvarets baksida: vad handlade det om: tumör, MS, borrelia, hjärnhinneinflammation? Läkarna letade.

Under tiden var Rasmus i en annan värld, så tydlig att Ylva nästan började tro på honom.

Nu kan hon skratta åt vissa saker. Som att Rasmus var övertygad om att produktionsbolaget Strix ägde sjukhuset och att han var med i en dokusåpa. Att han var i en annan dimension och om han bara kunde nå den där brandvarnaren skulle allt bli förklarat.

ANNONS

- Han kände igen mig och ville ha mig där. Det var ändå skönt - för då visste jag att han brydde sig om mig. Kommer du ihåg att du sa att du hade ett val, Rasmus, att du kunde gå över dit, att dö? Och att jag sa åt dig att stanna hos mig, säger Ylva.

Rasmus skakar på huvudet.

Han flyttades till Sahlgrenska. Och där kom vändningen: det var en ovanlig inflammation i hjärnan som gav med sig när Rasmus fick cellgifter och kortison.

Orsak? Ingen vet. Rasmus har valt att inte gå in i den frågan. Shit happens. Han ler generat åt sina egna ord, som han tycker är klyschiga - men det är de ord som finns: hur sårbart allt är. Hur tacksam han är. Att han fått en slags andra chans - att han insett att han inte vill slösa bort den på skit.

Sommaren och hösten kom och gick. Träning, träning, träning. Varje dag till Högsbo sjukhus för att simma, spela badminton och träna hjärnan, träna minnet. Rasmus vet att det var svårt med spårvagnsbytet i början. Och hur tuffa minnestesterna var:

- Gurka, mango, stol. Bilder på saker i en snabb följd som jag skulle komma ihåg. Jag hade inte en susning, bara sa sko eller segelbåt i början.

ANNONS

Han var tillbaka. Men ändå inte. Sjukt trött. Deprimerad. Vem var han nu? En skådespelare som inte kunde lära sig repliker?

Och så mötena med alla som besökt honom under sjukhustiden. Som han inte mindes något av. Hur han började inse att släkt, vänner och arbetskamrater drabbats av tiden han själv inte minns. Hur han rabblade "det här kanske jag har sagt" som ett mantra, orolig för att tjata om samma saker.

In på teatern igen. Satt länge och tittade på. Det var halvtrist. I våras delade han en roll med en annan skådespelare. En roll han gjort tidigare. Texten var borta.

- Jag satt på Stadsbiblioteket i tretimmarspass och pluggade. Det gick. Jag var väl inte lysande på scen - men det gick bra.

Och så ringde Alexander Öberg, förre konstnärlige ledaren på Backa Teater. Sa "ska du inte köra den igen, Rasmus?"

Han skrattar. Tvekan fanns. Tanken "men tänk om samma sak händer igen?" bubblade. Men så tog han fram texten till "Vad gör jag här?" igen. Den var som en gammal vän.

Nu: Nypremiären närmar sig. En bandspelare, en väska och en sopborste på scenen. Sex urdruckna, staplade kaffemuggar under Stefan Kirchhoffs stora teknikbord.

ANNONS

Det är mycket i föreställningen som känns för den som tittar, för den som vet vad Rasmus gått igenom. Han tror att det kan bli tufft för Ylva, släkt och vänner att se föreställningen igen.

Några rader, mot slutet av monologen:

- Livet är så enkelt, det är bara att leva, det är bara att andas, det är inte jag som lyfter livet, det är livet som lyfter mig, höger fot, vänster fot, andas in, andas ut.

Rasmus själv har valt att inte psykologisera, inte använda texten som terapi. Men det är dubbelt, han vet att han mår bra av processen.

Han saknar sina minnen. Eller kan man det? Sakna något som inte finns? Jo. En kompis utrop om hur kul de hade på Liseberg för några somrar sedan. Hade vi? Rasmus minns inte.

Och han saknar sitt gamla självförtroende. Ylva ser andra saker som förändrats:

- Du är inte lika arg längre, inte lika kritisk.

De skrattar. För Ylva är det jobbigaste att det bara finns en version av delar ur deras tidigare liv. Hennes. Det kan handla om ett gräl de haft, att han sa så och så. Men fragmentet är borta och Rasmus kan ju inte försvara sig

ANNONS

Hon blir rädd ibland. Tolkar saker. Om Rasmus pratar om huvudvärk eller plötsligt tappar något i golvet. Men hon börjar kunna släppa. Rasmus är friskförklarad.

Han lyssnar noggrant på när Ylva berättar. Hon är hans minne.

Rasmus har alltid tyckt om hennes förmåga att glädjas över vardagliga saker. Tidigare kunde han inte förstå den glädjens botten.

- Ylva kunde bli glad över vädret! Över solsken - något jag inte ens funderade på eller märkte. Nu fattar jag.

Rasmus vill inte prata så mycket om nypremiären. Om hur det ska kännas. Livet har blivit både enklare och svårare. Men han är inte så rädd längre.

Han sitter på en vit pall på scenen. Repeterar föreställningens sista ord:

- Livet är underbart, allting är möjligt. Jag vet inte om jag klarar av det här.

Rasmus Lindgren
Celebral arterit

ANNONS