Tio år gör att minnen bleknar. Så även för Thomas Säfström, i dag 43 år och med nya arbetsuppgifter som spanare vid länskriminalpolisens avdelning för grova brott.
- Det var helt galna dagar. Men numera tänker jag inte särskilt ofta på vad som hände. Den tinnitus jag fick av skallfrakturen har jag lärt mig att leva med, säger han.
2001 tillhörde Thomas Säfström piketpolisen och var ute på gatorna i full kravallutrustning. Han blev inringd redan på torsdagen, när det började kastas sten vid Hvitfeldtska gymnasiet.
- Jag minns hur vi med en gång kände att det här var något utöver det vanliga. Vi möttes av en väldig aggressivitet.
Vid halv niotiden på fredagskvällen beordrades piketgruppen att åka till Vasaplatsen, där massor av människor samlats till en Reclaim the city-fest.
- På vägen dit fick vi rapporter om att läget var ordentligt spänt. Vår uppgift blev att hålla ordning genom att trycka upp folk i Vasaparken, förklarar Thomas Säfström.
Vad som sedan hände har andra berättat. Själv minns han bara att det blev svart. Han vet fortfarande inte om det var en sten eller något annat föremål som orsakade slaget i nacken. Och han vet inte hur det gick till när hjälmen ramlade av.
- När jag vaknade låg jag på marken och tittade upp mot himlen och hustaken. Jag hörde min chef Stefans röst och kände hur mina kamrater drog in mig i en videobutik.
Under hela färden till akuten på Sahlgrenska höll Thomas Säfström händerna om huvudet och vilade armbågarna mot sina knän. Han var livrädd för att ha brutit nacken och tänkte bara på att fixera skallen.
- Naturligtvis var jag i chock. Framme på sjukhuset brast allt och tårarna bara sprutade.
Röntgenplåtarna visade att skadorna inte var så allvarliga som man först hade trott. Efter tre dagar kunde Thomas Säfström, som fått en kraftig hjärnskakning och en fraktur på skallbasen, skrivas ut och åka hem.
- Sedan var jag helt sjukskriven i fyra månader. Då gjordes också en del uppföljningar på Högsbo sjukhus som minnestester, hörselprover och koll av koncentrationsförmågan.
En del poliser som blir skadade i tjänsten väljer att söka andra, mindre utsatta uppgifter. Men för Thomas var det självklart att "hoppa upp i sadeln igen". Först arbetade han halvtid på grund av trötthet och sömnsvårigheter, men efter ungefär ett år var han igång precis som före den 12 juni 2001.
- Jag trivdes väldigt bra i piketen, både för att jag gillar utmaningar och för att jag tycker om att jobba i grupp. Jag var kvar där flera år, mot slutet som gruppchef och insatsledare.
Thomas Säfström berättar att sviterna efter skallskadan gjort honom mera stresskänslig och att han i perioder haft sömnproblem. Men betonar att det inte är därför han sökt sig bort från piketpolisen.
Innan vi tar oss till Vasastan säger han eftertänksamt att händelsen på något vis också fört något gott med sig:
- Jag lärde mig hur snabbt livet kan förändras. Man blir påmind om hur viktigt det är att uppskatta livet och sin familj, säger Thomas Säfström.
