Göteborgarna brukar gå man ur huse för att se på ett av världens vackraste träd, som blommar nu och en vecka framåt. Nu är det dags att gå till Bambulunden och till Japandalen för att beundra dem.
Trädets blommor är inte det vita näsduksliknande bladen. Själva blommorna saknar kronblad och hänger på en halvdecimeter långa, smala skaft i en liten rund, rödbrun blomställning, som består av många hanblommor och en enda tvåkönad blomma, där pistillens märke sticker upp.
Den unika skönheten uppstår genom att varje blomhuvud omges av två vita stödblad som var för sig är olika långa. Det större kan bli upp till två decimeter och det andra ungefär hälften så långt. De vita stödbladen skapar en svävande asymmetri som för tanken till vajande näsdukar på tork.
Träden var okänt i Europa tills abbotten, missionären och botanisten Armand David skickade hem torkat material hem till Frankrike år 1869. I början av 1900-talet beskrevs trädet som det vackraste och mest intressanta träd i på våra breddgrader. Växtjägaren Ernest Henry Wilson tyckte att trädet såg ut som jättelika fjärilar svävande bland grenarna.
Idag finns trädet i åtskilliga parker på kontinenten och i England. I Sverige är det ovanligt och det är tveksamt om trädet klarar trakter längre norr ut än Göteborg.
