Personal på hospice i Holland, England och Irland har i två studier berättat om döende patienters upplevelser. Det är berättelser om hur redan avlidna släktingar och vänner kommer för att hjälpa dem över till andra sidan, ibland också uppenbarad som en plats fylld av kärlek och ljus. De visar sig någon eller några dagar före döden, sätter sig på sängkanten, håller den döende i handen och skänker lugn och frid. Neuropsykiatern Peter Fenwick avfärdar förklaringar som organkollaps, psykoser och medicineringar – ingetdera stämmer in på berättelserna.
I en ny amerikansk studie där de döende själva intervjuats om sina visioner, berättar en av forskarna att dödsbäddsvisioner oftast är lugnande, realistiska och väldigt betydelsefulla, det vill säga raka motsatsen till delirium.
Läs mer:Dödsbäddsvisioner ett mysterium
Peter Strang, professor vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet, beskriver hur döden innebär en existentiell kris, som hos många patienter yttrar sig i form av oro och ångest. Men ofta sker en plötslig vändning. Oron släpper, den döende blir lugn. Förklaringen brukar även här vara att patienten upplevt sig se en avliden släkting eller vän som kommit för att hjälpa.
Peter Strangs tolkning är att det handlar om vårt behov av gemenskap, som är så starkt att vi söker efter någon att dela dödsupplevelsen med. Och här ligger det nära till hands att tänka på dem som redan dött.
På Änggårdens hospice i Lillhagsparken på Hisingen får personalen relativt ofta höra sina patienter berätta om dödsbäddsvisioner.
- Visionerna kan komma i drömmen, men även i vaket tillstånd. Det är alltid någon man känt och haft en stark relation till. De döende reagerar med känslor som förvåning och glädje, berättar Lisbeth Knevel, psykosocial sjuksköterska.
Också för de anhöriga kan visionerna upplevas som mycket tröstande. Den döende är inte ensam, och visionen kan tyda på att det finns något efter döden.
Lisbeth Knevel instämmer dock inte helt i Strangs tankegång att grunden till dödsbäddsvisionerna är ensamhet.
- Det händer något gåtfullt, något utöver vårt behov av gemenskap. Jag tror det handlar om fler aspekter, säger hon.
Den fysiska och själsliga ensamheten kan överbryggas med kroppskontakt och gemenskap. Men den existentiella ensamheten är vår egen, och handlar om vårt innersta väsen.
- Att hitta sin egen punkt gör att man kan stå ut med döden. Kan man öva sig att stå ut med den smärtan? Ja, det kan man absolut, gärna med hjälp av musik, dikter, tankar, konst. Det är eviga värden, som fungerar som en sorts bro. Själv har jag efter alla dessa år i yrket en stabil plattform. Jag är helt trygg.
Lisbeth Knevel säger att de döende kommer in i vad de ofta beskriver som ett väntrum. I detta väntrum kan det ske en perspektivförskjutning. Man kommer in i en annan livsfas där ens ego inte har samma bekräftelsebehov. Materiella ting blir oviktiga. Det man ångrar är att man inte använt mer av sin tid till relationer.
- Väntrum är öppet åt båda håll, vilket innebär att de efterlevande också kan förnimma eller se den avlidne.
I folkmun benämns detta fenomen som änkesyner, även om Lisbeth Knevel sett det förekomma i alla åldrar.
I Änkeprojektet vid Geriatriken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, har man följt ett stort antal äldre personer som förlorat sin make eller maka. Här visade sig änkesyner vara mycket vanligt. I en av projektets studier hade 82 procent av de intervjuade inom en månad efter dödsfallet upplevt dessa förnimmelser (89 procent av kvinnorna och 57 procent av männen).
- Bland det viktigaste i min forskning om sorg har varit att lyfta fram just änkesynerna, säger Agneta Grimby, projektledare och psykolog.
- Att få veta att andra sörjande har samma upplevelser och att de är normala sorgereaktioner har varit lugnande. Det är ofta en tydlig upplevelse, och för nästan alla något positivt som ger dem tröst. Det vanligaste tycks vara förnimmelser av stark närvaro. Man tycker sig ibland även se eller höra den döde, det händer också att man känner beröring. Oavsett vad man tror att det är för slags fenomen, tycks det viktiga vara att de hjälper i sörjandet.
Enligt en opinionsundersökning från begravningsbyrån Fonus tror varannan svensk på ett liv efter döden. Män är dock mer skeptiska än kvinnor – 62 procent tror inte på ett liv efter detta, medan andelen skeptiska kvinnor är 33 procent.
Även Lisbeth Knevel har lagt märke till att kvinnor ofta har en öppnare attityd, även till dödsbäddsvisioner och änkesyner.
- Det manliga sättet, att gärna vilja se naturliga förklaringar, gör det svårare.
Samtidigt berättar hon om den gamle mannen som just förlorat sin fru, kom tillbaka till hennes rum på Änggården och totalt tappade fattningen när frun plötsligt stod i rummet och kramade honom.
- Han var helt oförberedd på detta men upplevde det mycket positivt.
Många vårdgivare är troende, visar en studie vid en svensk onkologisk klinik. 64 procent trodde eller var säkra på att det finns en Gud eller en högre kraft, 25 procent bedömde det som osannolikt.
Råd
Stefan Einhorns råd vid samtal med palliativa patienter:
Det behöver inte ta så lång tid, det räcker att vandra med en bit på vägen.
Ha en beredskap och en öppenhet för att tala om andliga och existentiella frågor.
Möt den sjuke där denne befinner sig.
